Men jag tror att tacksamhet är en viktig känsla. Jag är, efter omständigheterna, mycket tacksam för den situation jag befinner mig i, och det liv jag lever. Samma omständigheter som med rätta hade kunnat göra mig mycket bitter. Jag sörjer vad jag förlorat, men jag är inte bitter. Tacksamhet > bitterhet. Och jag tror att det har hjälpt mig mycket att leva med saknaden.
För saknaden kommer alltid att finns där. Det insåg jag med väldig kraft under Sofia Jannoks sista nummer på Urkult. Det var en jojk till de 9 vänner hon förlorat till självmord. Hon beskrev det som att döden var ett hav, och att ibland råkar en bara vada lite för långt ut, och så - swosh - är en borta (med reservation för att minnet sviker, eller att jag tolkat tokigt). Denna beskrivning tillsammans med jojken som gick rätt in i mitt bröst släppte lös en sorg som jag inte riktigt känt (orkat känna?) sedan pappa dog. En smärta som frammanade en stormvåg av gråt som liksom inte gick att hejda.
Men även här känner jag tacksamhet. Till Sofia som fick mig att återfå kontakten med dessa känslor för en stund. Tacksam för Robin, och mina andra kära vänner som fångade upp mig, lät mig gråta i deras famn. Vi har alla förlorat någon nära, eller flera, på ett eller annat sätt, och vi ser varandra och stöttar varandra i vår sorg. Tacksam för att det spelades skön reggae på Solscenen precis efter, så att jag fick vagga sorgen till ett litet, litet sviskon i bröstet (Prostens barnbarn, people - lyssna på inspelningen med Margareta Krok!!).
Jag kan liksom inte riktigt begripa att jag är så lyckligt lottad att vara omgiven av så fantastiska människor! Och när tacksamheten (och sentimentaliteten haha) blir för stor, speciellt kvällar som den här - när jag inte kan sova - så måste det få utlopp. Eftersom det var så pass länge sedan jag bloggade, så tänker jag mig att det inte är så många som läser detta, men jag har ändå fått utlopp för lite av alla de känslor som rumlar runt i mitt bröst just nu.
Sist men inte minst; tack mamma och pappa, tack för livet!