Deckarnovell
September och oktober 2009
Skelettet.
Där låg det så. De vita benen lyste matt mot bakgrunden där de låg bland de fallna löven. Dimman som virvlade runt scenen var tät och gav alltihop en overklig anstrykning.
Flickan drar häftigt efter andan. Hon gör helt om på stället och rusar tillbaka åt det håll hon kom ifrån. Hon letar efter pojken hon kom med. Dimman virvlar runt henne då hon ropar hans namn. Ett svagt, knappt hörbart svar kommer svävande mot henne genom dimman. Hon störtar iväg ditåt, dit där hon tyckte svaret kommit ifrån. Plötsligt törnar de ihop, pojken och flickan.
-”Men herregud, vad har hänt?” frågar pojken oroligt, nu helt glömsk av deras gräl tidigare.
-”...ett skelett...ett skelett..” väser flickan mellan de häftiga andetagen efter den skräckfyllda språngmarschen.
-”Driver du med mig igen?” frågar pojken och ilskan börjar åter flamma upp i hans ögon.
-”Nej,nej! Kom!”
Flickan drar med sig pojken genom skogen, tillbaka mot klippskrevan där hon gjorde det makabra fyndet av skelettet på sin bädd av höstlöv.
Så står de nu där, tillsammans och betraktar benen. Kvarlevorna av en annan människa, sedan länge död. Skelettet är helt vitt, helt rent, gammalt.
-”Oj...” säger pojken, uppenbart förvånad ”...vad ska vi göra nu?”
-”Jag vet inte...” svarar flickan fundersamt.
De närmar sig långsamt och försiktigt, närmast vördnadsfullt skelettet och undersöker benen närmare. Det finns tydliga spår av våld på dem, men annars verkar skelettet vara intakt, inga ben saknas. Skadorna som är de mest uppenbara för betraktarna är den spräckta skallen. Hålet på den vänstra panngloben gapar svart och förödande mot dem. Några revben är brutna eller har djupa,tydliga sprickor och också det högra lårbenet är av.
-”Herregud, stackarn är ju slagen sönder och samman” säger pojken lågt.
-”Mm...” svarar flickan ”Undrar vad som hänt? Och varför..?”
-”Jaa..”
-”Säkert olycklig kärlek och svartsjuka” säger flickan och kastar en blick på pojken. Hon vill egentligen inte dra upp det igen men...Pojken visar dock ingen reaktion på kommentaren så flickan drar en lättad suck och fortsätter på sin tankegång, väver sin historia...
-”Han var säkert en vacker ung man...”
-”Vem har sagt att det är en man?”
-”Shhh avbryt mig inte!! Det är väl klart att det är en kille!”
-”Okej,okej ta't lugnt...!”
-”Jaa...”flickan ger honom en blick. ”...aja i alla fall...han var säkert en vacker ung man, perfekt och underbar”
-”Du behöver ju inte gå till överdrift” muttrar pojken irriterat. Flickan ignorerar hans kommentar och fortsätter.
”Han var ljushårig, blåögd, spensligt byggd men ändå muskulös och stark av arbetet i skogen och på åkrarna. Han hade säkert en lika vacker och ljus flicka vad sin sida. De älskade varandra och levde lyckliga tillsammans...
Men det fanns de som inte gladdes med dem...De som inte kunde glädjas åt andras lycka, utan som ville vara minst lika lyckliga, helst mer...
Det var en man och en kvinna. De var också vackra och starka, men på ett annat, mörkt och förödande vis. De ville åt det vackra unga paret.
Kvinnan ville ha den ljusa flickan tillbaka, ha henne för sig själv. Inte skulle hennes dotter ha en sådan festman! Nej, hon ville ha sin dotter tillbaka och kände ett resignerat hat mot den man som tagit dottern ifrån henne. Som betytt mer än henne själv för dottern...vilken skymf! Vilken sorg...
Hennes sammansvurne, den mörke mannen var också ute efter flickan. Han ansåg henne vara den enda flickan i trakten vacker nog åt honom. Han hade jobbat länge hos den äldre kvinnan, hade känt hennes dotter lika länge, känt henne väl. Men han hade alltod varit flickans andrahandsval och var nu less och riktigt arg på den man på vilken han skyller alltihop på. Den ljusa ynglingen.
Tillslut finner de så tröst i varandra, i varandras hat, och kan förenas i en handling för att få det de åstundar mest. Flickan.
De två kommer överens om en plan. Den ljusa mannen måste bort. Kosta vad det kosta vill...
Och så en mörk höstkväll sätter de planen i verket. Kvinnan bjuder hem sin dotter på mat. Flickan verkar orolig och tittar undrande på sin plötsligt så kärleksfulla mor. Tillslut slappnar hon ändå av något, men hon kan inte riktigt släppa tanken på vart den mörke mannen kan vara...”han brukar ju alltid vara här”...
De äter tillsammans och kvinnan lagar till en dryck som de delar. Flickan somnar snart och kvinnan ställer bort sin fyllda mugg. Hon börjar rastlöst vanka av och an i stugan. Hon drar sig utåt och ställer sig på trappen och lyssnar oroligt ut i natten. Men inte ett ljud hörs.
Den mörka kraftiga mannen närmar sig stugan. Den lyser lite svagt i det direkta månljus som råder i gläntan. Det är väldigt vackert och han stannar upp för en stund. ”Vad håller jag på med?” Men han ruskar på sig och slår bort tanken. Den där stugan ska rivas! Och på dess plats ska att mycket större och vackrare hus byggas. Där ska han och flickan bo. Han ler åt tanken och börjar närma sig stugan med långa kliv, fyllda av självförtroende. Han knackar på stugdörren. Först då inser han att något är fel. Det är helt nermörkt inne i stugan, inte minsta stearinljus syns. Stugan ser plötsligt övergiven och ödslig ut i månskenet.
-”Är det mig du söker?”
Mannen snurrar runt med vilt bultande hjärta och där står han, ynglingen. Han står i månljuset i utkanten av gläntan. Ljuset gör att hans redan ljusa hår ser nästan vitt ut.
-”Ja...det är det.”
-”jag gör bara i ordning lite ved inför vintern.”
-”I skogen? På kvällen?” säger mannen misstroget.
-”Jaa..vill du se?”
Mannen blir plötsligt rädd. Ynglingen ser mycket större och kraftigare ut än vad han kan minns. Men ha själv är också stark! Han får inte tveka nu, inte visa sig rädd. Speciellt inte inför mannen i skogsbrynet. Så han tar ett steg ner från trappen och närmar sig skogsbrynet. Den ljuse vänder om och försvinner in bland träden och den andre kan inte göra annat än följa efter...
Kvinnan står fortfarande på trappen till sin stuga. Fortfarande hörs inget. Eller vänta! Vad var det där? Ett prassel och ljudet av hasande steg i skogen bakom stugan. Och där kommer han. Den ljuse, vackre unge mannen. Kvinnan flämtar till. Planen har inte gått i lås, inte alls. Tvärtom.
-”Är hon här?”
Hans röst är hes men samlad, full av kontroll.
”Ja” viskar hon spakt, glöms av allt vad hat och ilska heter. Det först nu riktigt klart för henne vad det är de tänkt göra.
-”Bra” svarar han kallt och går förbi henne, in i stugan. I ljuset från dörröppningen ser hon hur illa däran han är. Ett spräckt ögonbryn med en begynnande blåtira under. Han blöder från ett sår i bakhuvudet. Under skjortan, som hänger i trasor, är hans överkropp fylld med skrubbsår och blåmärken. Han haltar lätt när han kliver över tröskleln.
Snart kommer han ut igen, med den sovande flickan i sin famn.
-”Vi går nu” säger han och försvinner in i mörkret under träden med sin älskade i famnen...”
Det blir tyst runtomkring dem när flickan avslutat sin berättelse.
”Jaha..”säger pojken lite trevande ”...Är det vad som händer?..du vet..typ med oss?
Flickan ser väldigt lättad ut över förståelsen och svarar;
-”Ja!! De får inte skilja oss åt!”
-”Oss..?” Pojken låter aningen förvirrad, men inser samtidigt att den senaste tidens händelser kanske äntligen ska få sig sin förklaring. Så han ler uppmuntrande mot flickan framför sig.
-”ja! De i skolan, mamma...ingen vill att det ska varar bra, som det är nu...de tänker bara på sig själva..”
-”Men älskling, det spelar ju ingen roll vad de tycker, vill och gör.” säger pojken och sluter flickan i sin famn. Dimman virvlar runt dem och gör deras konturer suddiga. En svag vindpust för med sig orden ”och störst är kärleken...”
”
Där låg det så. De vita benen lyste matt mot bakgrunden där de låg bland de fallna löven. Dimman som virvlade runt scenen var tät och gav alltihop en overklig anstrykning.
Flickan drar häftigt efter andan. Hon gör helt om på stället och rusar tillbaka åt det håll hon kom ifrån. Hon letar efter pojken hon kom med. Dimman virvlar runt henne då hon ropar hans namn. Ett svagt, knappt hörbart svar kommer svävande mot henne genom dimman. Hon störtar iväg ditåt, dit där hon tyckte svaret kommit ifrån. Plötsligt törnar de ihop, pojken och flickan.
-”Men herregud, vad har hänt?” frågar pojken oroligt, nu helt glömsk av deras gräl tidigare.
-”...ett skelett...ett skelett..” väser flickan mellan de häftiga andetagen efter den skräckfyllda språngmarschen.
-”Driver du med mig igen?” frågar pojken och ilskan börjar åter flamma upp i hans ögon.
-”Nej,nej! Kom!”
Flickan drar med sig pojken genom skogen, tillbaka mot klippskrevan där hon gjorde det makabra fyndet av skelettet på sin bädd av höstlöv.
Så står de nu där, tillsammans och betraktar benen. Kvarlevorna av en annan människa, sedan länge död. Skelettet är helt vitt, helt rent, gammalt.
-”Oj...” säger pojken, uppenbart förvånad ”...vad ska vi göra nu?”
-”Jag vet inte...” svarar flickan fundersamt.
De närmar sig långsamt och försiktigt, närmast vördnadsfullt skelettet och undersöker benen närmare. Det finns tydliga spår av våld på dem, men annars verkar skelettet vara intakt, inga ben saknas. Skadorna som är de mest uppenbara för betraktarna är den spräckta skallen. Hålet på den vänstra panngloben gapar svart och förödande mot dem. Några revben är brutna eller har djupa,tydliga sprickor och också det högra lårbenet är av.
-”Herregud, stackarn är ju slagen sönder och samman” säger pojken lågt.
-”Mm...” svarar flickan ”Undrar vad som hänt? Och varför..?”
-”Jaa..”
-”Säkert olycklig kärlek och svartsjuka” säger flickan och kastar en blick på pojken. Hon vill egentligen inte dra upp det igen men...Pojken visar dock ingen reaktion på kommentaren så flickan drar en lättad suck och fortsätter på sin tankegång, väver sin historia...
-”Han var säkert en vacker ung man...”
-”Vem har sagt att det är en man?”
-”Shhh avbryt mig inte!! Det är väl klart att det är en kille!”
-”Okej,okej ta't lugnt...!”
-”Jaa...”flickan ger honom en blick. ”...aja i alla fall...han var säkert en vacker ung man, perfekt och underbar”
-”Du behöver ju inte gå till överdrift” muttrar pojken irriterat. Flickan ignorerar hans kommentar och fortsätter.
”Han var ljushårig, blåögd, spensligt byggd men ändå muskulös och stark av arbetet i skogen och på åkrarna. Han hade säkert en lika vacker och ljus flicka vad sin sida. De älskade varandra och levde lyckliga tillsammans...
Men det fanns de som inte gladdes med dem...De som inte kunde glädjas åt andras lycka, utan som ville vara minst lika lyckliga, helst mer...
Det var en man och en kvinna. De var också vackra och starka, men på ett annat, mörkt och förödande vis. De ville åt det vackra unga paret.
Kvinnan ville ha den ljusa flickan tillbaka, ha henne för sig själv. Inte skulle hennes dotter ha en sådan festman! Nej, hon ville ha sin dotter tillbaka och kände ett resignerat hat mot den man som tagit dottern ifrån henne. Som betytt mer än henne själv för dottern...vilken skymf! Vilken sorg...
Hennes sammansvurne, den mörke mannen var också ute efter flickan. Han ansåg henne vara den enda flickan i trakten vacker nog åt honom. Han hade jobbat länge hos den äldre kvinnan, hade känt hennes dotter lika länge, känt henne väl. Men han hade alltod varit flickans andrahandsval och var nu less och riktigt arg på den man på vilken han skyller alltihop på. Den ljusa ynglingen.
Tillslut finner de så tröst i varandra, i varandras hat, och kan förenas i en handling för att få det de åstundar mest. Flickan.
De två kommer överens om en plan. Den ljusa mannen måste bort. Kosta vad det kosta vill...
Och så en mörk höstkväll sätter de planen i verket. Kvinnan bjuder hem sin dotter på mat. Flickan verkar orolig och tittar undrande på sin plötsligt så kärleksfulla mor. Tillslut slappnar hon ändå av något, men hon kan inte riktigt släppa tanken på vart den mörke mannen kan vara...”han brukar ju alltid vara här”...
De äter tillsammans och kvinnan lagar till en dryck som de delar. Flickan somnar snart och kvinnan ställer bort sin fyllda mugg. Hon börjar rastlöst vanka av och an i stugan. Hon drar sig utåt och ställer sig på trappen och lyssnar oroligt ut i natten. Men inte ett ljud hörs.
Den mörka kraftiga mannen närmar sig stugan. Den lyser lite svagt i det direkta månljus som råder i gläntan. Det är väldigt vackert och han stannar upp för en stund. ”Vad håller jag på med?” Men han ruskar på sig och slår bort tanken. Den där stugan ska rivas! Och på dess plats ska att mycket större och vackrare hus byggas. Där ska han och flickan bo. Han ler åt tanken och börjar närma sig stugan med långa kliv, fyllda av självförtroende. Han knackar på stugdörren. Först då inser han att något är fel. Det är helt nermörkt inne i stugan, inte minsta stearinljus syns. Stugan ser plötsligt övergiven och ödslig ut i månskenet.
-”Är det mig du söker?”
Mannen snurrar runt med vilt bultande hjärta och där står han, ynglingen. Han står i månljuset i utkanten av gläntan. Ljuset gör att hans redan ljusa hår ser nästan vitt ut.
-”Ja...det är det.”
-”jag gör bara i ordning lite ved inför vintern.”
-”I skogen? På kvällen?” säger mannen misstroget.
-”Jaa..vill du se?”
Mannen blir plötsligt rädd. Ynglingen ser mycket större och kraftigare ut än vad han kan minns. Men ha själv är också stark! Han får inte tveka nu, inte visa sig rädd. Speciellt inte inför mannen i skogsbrynet. Så han tar ett steg ner från trappen och närmar sig skogsbrynet. Den ljuse vänder om och försvinner in bland träden och den andre kan inte göra annat än följa efter...
Kvinnan står fortfarande på trappen till sin stuga. Fortfarande hörs inget. Eller vänta! Vad var det där? Ett prassel och ljudet av hasande steg i skogen bakom stugan. Och där kommer han. Den ljuse, vackre unge mannen. Kvinnan flämtar till. Planen har inte gått i lås, inte alls. Tvärtom.
-”Är hon här?”
Hans röst är hes men samlad, full av kontroll.
”Ja” viskar hon spakt, glöms av allt vad hat och ilska heter. Det först nu riktigt klart för henne vad det är de tänkt göra.
-”Bra” svarar han kallt och går förbi henne, in i stugan. I ljuset från dörröppningen ser hon hur illa däran han är. Ett spräckt ögonbryn med en begynnande blåtira under. Han blöder från ett sår i bakhuvudet. Under skjortan, som hänger i trasor, är hans överkropp fylld med skrubbsår och blåmärken. Han haltar lätt när han kliver över tröskleln.
Snart kommer han ut igen, med den sovande flickan i sin famn.
-”Vi går nu” säger han och försvinner in i mörkret under träden med sin älskade i famnen...”
Det blir tyst runtomkring dem när flickan avslutat sin berättelse.
”Jaha..”säger pojken lite trevande ”...Är det vad som händer?..du vet..typ med oss?
Flickan ser väldigt lättad ut över förståelsen och svarar;
-”Ja!! De får inte skilja oss åt!”
-”Oss..?” Pojken låter aningen förvirrad, men inser samtidigt att den senaste tidens händelser kanske äntligen ska få sig sin förklaring. Så han ler uppmuntrande mot flickan framför sig.
-”ja! De i skolan, mamma...ingen vill att det ska varar bra, som det är nu...de tänker bara på sig själva..”
-”Men älskling, det spelar ju ingen roll vad de tycker, vill och gör.” säger pojken och sluter flickan i sin famn. Dimman virvlar runt dem och gör deras konturer suddiga. En svag vindpust för med sig orden ”och störst är kärleken...”
”
Krigsnovell
November 2009
Mitt krig
Jag vill berätta något för dig…
Jag lever i Vietnam, i en liten stad i söder. Den är djupt skadad av det krig som rasat här, liksom jag är. Trots att det är mer an 40 år sedan krigsslutet syns spåren från kriget tydligt. Varje dag ser jag den trasiga, rämnade, gula putsväggen som står som en enorm gravsten på en kyrkogård fylld av hål, smuts och död.
Varje dag ser jag den där väggen och påminns om vad som hänt. Allt det plågsamma kommer åter upp till ytan och jag tvingas att, för vilken gång i ordningen?, rycka bort sårskorpan över det sår som aldrig läkt och aldrig kommer att läka. Mina tårar rinner och gör världen suddig. Min värld, den värld där jag nu lever ensam, utan anhöriga eller vänner. För alla är de döda, och det har de varit de senaste 40 åren, kommer de vara en evighet till, kanske för alltid.
Jag vandrar de tomma gatorna fram i denna lilla stad. Jag ser den, men inte som den är nu, utan så som den såg ut när jag var en liten flicka. Stora vackra hus med otroliga utsmyckningar och prunkande planteringar på balkongerna, en sommarstad i sin vackraste skrud. Men det var innan kriget… Då förvandlades alltihop till att inferno, ett eldhav med fallande stenbumlingar och träbjälkar och vinande projektiler, avsedda att döda. Och döda det gjorde de…
Min barndom dog där, tillsammans med många av mina nära och kära. När det kriget var slut låg allt i ruiner, men det var bara början…ett till krig skulle komma. Denna gång krigade vi mot varandra, mot oss själva, Nord mot Syd. Vi, Syd, hade USA på våran sida medan Nord stöddes av Sovjetunionen och Kina. Vi förlorade, men vad spelade det för roll? Båda parter blev förlorare, båda var utarmade, sönderslagna och utfattiga. Ingen vann och miljoner människor stupade. Civila såväl som soldater, det gjordes ingen skillnad på oss.
Jag är nu 80 år gammal. Jag har sett min mor dö, jag har sett min far dö och jag har sett mina syskon dö, ett för ett, men själv är jag i livet. Jag överlevde gevärseld, , bomber, husras och eldstormar, varför just jag?
Till en början var jag glad över att ha överlevt. Jag var stolt över de färdigheter jag utvecklat under kriget, stolt över de fiendesoldater jag dödat och dem jag lurat på mat. Stolt över att jag hämnats mina närmaste. Men hämnden är inte alltid det bästa. Det bästa, har jag insett under mina långa levnadsår, hade varit att dö där och då, tillsammans med mina kära. Att få hålla min mors hand medan livet rann ur oss båda. Det blev inte så och jag är fortfarande i livet. Men nu är det dags för mig att gå i krig igen, och den här gången ska jag dö…
Jag har förberett mig länge. Min plan är ofta genomtänkt, under decennier fyllda av ensamhet.
Jag ger USA hela skulden för detta andra krig. Hade de inte allierat sig med oss hade kriget aldrig drivits så långt, om det ens hade brutit ut.
Egentligen är det kanske fel att dra alla Amerikaner under en och samma kam, men i mina ögon är de allihop lika naiva, lika vilseledda att tro att de har makt och lika hopplöst feta allihop. Slår man ihop allt det där kan man nästan säga att de är som små barn hela högen, bortskämda, odrägliga barn.
De trodde de kunde hjälpa oss, hjälpa vårt land. De ville leka poliser och hjältar, skipa rättvisa. Men tillslut handlade det bara om att vinna, till vilket pris som helst. Folk och fä dog som flugor och landet armades ut och missköttes. Det slutade med katastrof.
Men tillbaka till USA:s skuld. Landet är på bättringsvägen nu, tack vare den nya presidenten. Inget sagt om befolkningen, för den vet jag egentligen inget om. Men de gamla rävarna, de som orsakade mina vänners död, dem skall jag hämnas på, deras tid har kommit.
Jag ger mig av från min hemstad tidigt en morgon. Det är väldigt vackert då solen sätter guldkant på de sandfärgade bergen och på de fjäderlätta molnen som svävar ovanför horisonten. Träden står i blom och fåglarna kvittrar lycksaligt när jag går längs den sandiga landsvägen. Jag känner den varma, storkorniga sanden mellan tårna då jag har valt att gå utan skor. De enda skor jag äger skulle ändå bara vara ivägen. Så jag vandrar vägen fram utan skor, utan något alls egentligen om man bortser från de pengar jag sparat ihop inför resan. Jag är tillfreds, jag känner mig stark och fri och mina steg är långa och sviktande. Jag drar ett djupt andetag av den friska luften och blickar mot horisonten, där nånstans ligger mitt mål.
Jag ska ta flyget till Whasington D.C från Vietsams huvudstad, Hanoi. Det är en lång flygresa, kanske 12 timmar. En vilotid då jag kan samla mig inför min uppgift, mitt kall…
Jag anländer till en av alla de flygplatser som finns i Whasington D.C sent en eftermiddag. Solen gassar ner från en himmel med bara några ljusa slöjor i det blå. Den skiner på de människor som stressar fram på gatan dragandes rullväskor eller bärande på ryggsäckar och portföljer. Bilarnas signalhorn ljuder nästan oavbrutet och gör stresskänslan ännu mera påtaglig. Jag tar ett kliv ut i solljuset, visar mig för solen och himlen, de enda som ser mig i detta tumult och kaos. De är också de enda som vet om mitt värv. Det känns trösterikt på något sätt, att någon vet vad jag är påväg att göra. Och denna någon skvallrar inte, dömer inte, bara ser.
Så stiger jag ut på gatan och låter mig dras med i den stadiga folkströmmen. Jag tömmer mitt huvud på tankar, bara går. Först snabbt, i takt med alla andra, men sedan allt långsammare. Tillslut sjunker jag ner på en parkbänk och blir sittande. Jag sitter där och tänker på alla jag sett dö, på hur de såg ut precis i det ögonblick de dog. Det var som att de upplevde ett ögonblick av klarhet, lycka ock extas. Dit vill jag komma. Det är min rätt att så uppleva det där ögonblicket av klarhet, lättnad och skräckblandad förtjusning, förvåning och förväntan. Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag vill dit, att jag vill återförenas med alla jag saknar.
Så bestämmer jag mig, rycker upp mig och reser mig upp från bänken, går mot mitt mål, mot döden.
Jag går mot den sista adressen på min lista med adresser jag letat fram och sökt upp. Där bor den sista nu levande mannen som bär ett ansvar för anfallen på min hemstad. Han skall dö, men han skall också orsaka min död.
Han bor ensam, precis som så många av de andra krigsveteranerna jag hämnats på. Han har alltid bott ensam, jag vet inte om han någonsin haft någon kvinna ens. Jag känner ett stygn av förakt mot honom för att hans enda passion i livet var kriget, att döda och tortera så många fiender som möjligt.
Ett kvarter innan jag når hans husletar jag upp en telefonkiosk. Först ringer jag hem till honom för att vara säker på att han är där han ska. Han svarar efter fjärde signalen. Jag lägger på och slår nästa nummer, jag bryter den rutin jag haft sedan jag satt där på parkbänken och verkligen bestämde mig. Jag ringer polisen. När jag kommer fram säger jag
”ytterligare att mord är påväg att ske på South WatsonStreet 21, ryck ut” sedan lägger jag på och sätter fast mot hans hus.
När jag kommer fram lyser det bara i ett enda fönster i det stora viktorianska huset, det är på övervåningen, vilket är bra. Jag närmar mig försiktigt, man vet ju aldrig vad en gammal krigsveteran kan ha satt upp för skydd åt sig själv. Skydd mot sin förföljelsemani, fiendeskräck och skuld. Men den här mannen verkar inte känna något av detta för jag når huset oskadd och kan känna på dörrhandtaget. Dörren glider upp till min stora förvåning och lättnad. Det sparar mig en hel del besvär.
Jag kommer in i en stor mörk hall. Den har en mörk träpanel, troligen mahogny. En stor trappa med utsirat räcke leder upp till övervåningen. Det är dit jag ska. Jag rör mig långsamt uppför trappen. Den knarrar inte och jag tar mig obemärkt upp på trappavsatsen som följs av en lång, lika mörk korridor. Korridoren är kantas av dörrar på båda sidor och under en av dörrarna strilar lite gult ljus ut över golvet i korridoren.
Jag glider tyst fram mot dörren, ett med skuggorna runtomkring mig. Jag trycker ner handtaget och ger dörren en lätt knuff. Den går upp och ännu mer ljus kommer ut i korridoren. Ingen reaktion kommer inifrån rummet så jag kliver tyst in. Rummet är tomt och jag blir helt kall. Är han borta nu, nu när jag äntligen ska få avsluta mitt värv?? Men så hörs ett ljud ute i korridoren. Ett väldigt vardagligt ljud här i västvärldens rikedom; ljudet av en toalett som spolar. Jag drar igen dörren efter mig och drar mig undan i ett hörn av rummet. Jag står trängd mellan en bokhylla och väggen, utanför det varma ljus som sprids från en stor, rikt utsirad ljuskrona i taket. Väggarna är täckta av bokhyllor och mitt i rummet står ett stort skrivbord, även det i mahogny, det verkar vara något den här mannen gillar.
Nu hörs steg i korridoren, jag samlar mig och tänker igenom vad jag ska göra. I samma stund hörs sirener utanför, fan nu gäller det att jobba fort!! Dörren glider upp och han kommer in. Jag kan nästan inte låta bli att skratta, han är iförd en blå, fotsid badrock i blå frotté och har stora tofflor på fötterna, det är bara den långa sovmössan som saknas. Jag ler snett och drar min kniv, kliver fram och mumlar
”förlåt oss våra synder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”
Han vänder sig häftigt mot mig och spärrar upp ögonen.
”How…?”
”Jag tror jag kan förlåta dig om då ångrar dig tillräckligt mycket” säger jag.
”Of cour…” hinner han säga innan jag tar ett snabbt kliv mot honom och med en snabb, svepande rörelse skär upp hans hals. Blodet sprutar och jag ser medvetet till att söla ner mig ordentligt.
Sedan hörs polisradion raspa utanför; ”kom ut med händerna ovanför huvudet”
Vilket jag naturligtvis inte har tänkt att göra. Jag tar mig ner för trappen och ut genom den kraftiga ytterdörren som i dimma, men väl ute blir allt kristallklart och knivskarpt.
Tre polisbilar står parkerade utanför på den öppna platsen framför huset. De har lyktorna riktade mot huset och ytterdörren, rakt på mig. Poliserna står skjutklara bakom de öppna dörrarna till bilarna.
Jag ser genast vem jag ska sikta in mig på; en ung polis vars ansikte utstrålar skräck och osäkerhet och som nervöst skriker åt mig. Jag uppfattar inte vad han säger, men förstår att det måste handla om mina händer som jag lagt på ryggen. Jag vrider mig åt hans håll tills vi står mitt för varandra, jag ser honom i ögonen och ser där min spegelbild. En galen gammal asiatisk tant med blod över hela sig, hon har en fientlig hållning och ser nästan ondskefull ut. Jag ler åt bilden och börjar sedan röra mig mot hans bil. Långsamt rör jag mig och tre meter från honom stannar jag och stoppar lika långsamt handen innanför jackan som för att dra ett vapen. Då brister det för den unge mannen och han skriker rakt ut och avfyrar sin pistol mot mig. Det är ett bra skott, gossen har fint sikte. Kulan träffar mig mitt i pannan och jag känner en obeskrivlig frid och känner inte ens då min kropp sjunker ihop på marken, jag är redan långt borta…
Jag vill berätta något för dig…
Jag lever i Vietnam, i en liten stad i söder. Den är djupt skadad av det krig som rasat här, liksom jag är. Trots att det är mer an 40 år sedan krigsslutet syns spåren från kriget tydligt. Varje dag ser jag den trasiga, rämnade, gula putsväggen som står som en enorm gravsten på en kyrkogård fylld av hål, smuts och död.
Varje dag ser jag den där väggen och påminns om vad som hänt. Allt det plågsamma kommer åter upp till ytan och jag tvingas att, för vilken gång i ordningen?, rycka bort sårskorpan över det sår som aldrig läkt och aldrig kommer att läka. Mina tårar rinner och gör världen suddig. Min värld, den värld där jag nu lever ensam, utan anhöriga eller vänner. För alla är de döda, och det har de varit de senaste 40 åren, kommer de vara en evighet till, kanske för alltid.
Jag vandrar de tomma gatorna fram i denna lilla stad. Jag ser den, men inte som den är nu, utan så som den såg ut när jag var en liten flicka. Stora vackra hus med otroliga utsmyckningar och prunkande planteringar på balkongerna, en sommarstad i sin vackraste skrud. Men det var innan kriget… Då förvandlades alltihop till att inferno, ett eldhav med fallande stenbumlingar och träbjälkar och vinande projektiler, avsedda att döda. Och döda det gjorde de…
Min barndom dog där, tillsammans med många av mina nära och kära. När det kriget var slut låg allt i ruiner, men det var bara början…ett till krig skulle komma. Denna gång krigade vi mot varandra, mot oss själva, Nord mot Syd. Vi, Syd, hade USA på våran sida medan Nord stöddes av Sovjetunionen och Kina. Vi förlorade, men vad spelade det för roll? Båda parter blev förlorare, båda var utarmade, sönderslagna och utfattiga. Ingen vann och miljoner människor stupade. Civila såväl som soldater, det gjordes ingen skillnad på oss.
Jag är nu 80 år gammal. Jag har sett min mor dö, jag har sett min far dö och jag har sett mina syskon dö, ett för ett, men själv är jag i livet. Jag överlevde gevärseld, , bomber, husras och eldstormar, varför just jag?
Till en början var jag glad över att ha överlevt. Jag var stolt över de färdigheter jag utvecklat under kriget, stolt över de fiendesoldater jag dödat och dem jag lurat på mat. Stolt över att jag hämnats mina närmaste. Men hämnden är inte alltid det bästa. Det bästa, har jag insett under mina långa levnadsår, hade varit att dö där och då, tillsammans med mina kära. Att få hålla min mors hand medan livet rann ur oss båda. Det blev inte så och jag är fortfarande i livet. Men nu är det dags för mig att gå i krig igen, och den här gången ska jag dö…
Jag har förberett mig länge. Min plan är ofta genomtänkt, under decennier fyllda av ensamhet.
Jag ger USA hela skulden för detta andra krig. Hade de inte allierat sig med oss hade kriget aldrig drivits så långt, om det ens hade brutit ut.
Egentligen är det kanske fel att dra alla Amerikaner under en och samma kam, men i mina ögon är de allihop lika naiva, lika vilseledda att tro att de har makt och lika hopplöst feta allihop. Slår man ihop allt det där kan man nästan säga att de är som små barn hela högen, bortskämda, odrägliga barn.
De trodde de kunde hjälpa oss, hjälpa vårt land. De ville leka poliser och hjältar, skipa rättvisa. Men tillslut handlade det bara om att vinna, till vilket pris som helst. Folk och fä dog som flugor och landet armades ut och missköttes. Det slutade med katastrof.
Men tillbaka till USA:s skuld. Landet är på bättringsvägen nu, tack vare den nya presidenten. Inget sagt om befolkningen, för den vet jag egentligen inget om. Men de gamla rävarna, de som orsakade mina vänners död, dem skall jag hämnas på, deras tid har kommit.
Jag ger mig av från min hemstad tidigt en morgon. Det är väldigt vackert då solen sätter guldkant på de sandfärgade bergen och på de fjäderlätta molnen som svävar ovanför horisonten. Träden står i blom och fåglarna kvittrar lycksaligt när jag går längs den sandiga landsvägen. Jag känner den varma, storkorniga sanden mellan tårna då jag har valt att gå utan skor. De enda skor jag äger skulle ändå bara vara ivägen. Så jag vandrar vägen fram utan skor, utan något alls egentligen om man bortser från de pengar jag sparat ihop inför resan. Jag är tillfreds, jag känner mig stark och fri och mina steg är långa och sviktande. Jag drar ett djupt andetag av den friska luften och blickar mot horisonten, där nånstans ligger mitt mål.
Jag ska ta flyget till Whasington D.C från Vietsams huvudstad, Hanoi. Det är en lång flygresa, kanske 12 timmar. En vilotid då jag kan samla mig inför min uppgift, mitt kall…
Jag anländer till en av alla de flygplatser som finns i Whasington D.C sent en eftermiddag. Solen gassar ner från en himmel med bara några ljusa slöjor i det blå. Den skiner på de människor som stressar fram på gatan dragandes rullväskor eller bärande på ryggsäckar och portföljer. Bilarnas signalhorn ljuder nästan oavbrutet och gör stresskänslan ännu mera påtaglig. Jag tar ett kliv ut i solljuset, visar mig för solen och himlen, de enda som ser mig i detta tumult och kaos. De är också de enda som vet om mitt värv. Det känns trösterikt på något sätt, att någon vet vad jag är påväg att göra. Och denna någon skvallrar inte, dömer inte, bara ser.
Så stiger jag ut på gatan och låter mig dras med i den stadiga folkströmmen. Jag tömmer mitt huvud på tankar, bara går. Först snabbt, i takt med alla andra, men sedan allt långsammare. Tillslut sjunker jag ner på en parkbänk och blir sittande. Jag sitter där och tänker på alla jag sett dö, på hur de såg ut precis i det ögonblick de dog. Det var som att de upplevde ett ögonblick av klarhet, lycka ock extas. Dit vill jag komma. Det är min rätt att så uppleva det där ögonblicket av klarhet, lättnad och skräckblandad förtjusning, förvåning och förväntan. Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag vill dit, att jag vill återförenas med alla jag saknar.
Så bestämmer jag mig, rycker upp mig och reser mig upp från bänken, går mot mitt mål, mot döden.
Jag går mot den sista adressen på min lista med adresser jag letat fram och sökt upp. Där bor den sista nu levande mannen som bär ett ansvar för anfallen på min hemstad. Han skall dö, men han skall också orsaka min död.
Han bor ensam, precis som så många av de andra krigsveteranerna jag hämnats på. Han har alltid bott ensam, jag vet inte om han någonsin haft någon kvinna ens. Jag känner ett stygn av förakt mot honom för att hans enda passion i livet var kriget, att döda och tortera så många fiender som möjligt.
Ett kvarter innan jag når hans husletar jag upp en telefonkiosk. Först ringer jag hem till honom för att vara säker på att han är där han ska. Han svarar efter fjärde signalen. Jag lägger på och slår nästa nummer, jag bryter den rutin jag haft sedan jag satt där på parkbänken och verkligen bestämde mig. Jag ringer polisen. När jag kommer fram säger jag
”ytterligare att mord är påväg att ske på South WatsonStreet 21, ryck ut” sedan lägger jag på och sätter fast mot hans hus.
När jag kommer fram lyser det bara i ett enda fönster i det stora viktorianska huset, det är på övervåningen, vilket är bra. Jag närmar mig försiktigt, man vet ju aldrig vad en gammal krigsveteran kan ha satt upp för skydd åt sig själv. Skydd mot sin förföljelsemani, fiendeskräck och skuld. Men den här mannen verkar inte känna något av detta för jag når huset oskadd och kan känna på dörrhandtaget. Dörren glider upp till min stora förvåning och lättnad. Det sparar mig en hel del besvär.
Jag kommer in i en stor mörk hall. Den har en mörk träpanel, troligen mahogny. En stor trappa med utsirat räcke leder upp till övervåningen. Det är dit jag ska. Jag rör mig långsamt uppför trappen. Den knarrar inte och jag tar mig obemärkt upp på trappavsatsen som följs av en lång, lika mörk korridor. Korridoren är kantas av dörrar på båda sidor och under en av dörrarna strilar lite gult ljus ut över golvet i korridoren.
Jag glider tyst fram mot dörren, ett med skuggorna runtomkring mig. Jag trycker ner handtaget och ger dörren en lätt knuff. Den går upp och ännu mer ljus kommer ut i korridoren. Ingen reaktion kommer inifrån rummet så jag kliver tyst in. Rummet är tomt och jag blir helt kall. Är han borta nu, nu när jag äntligen ska få avsluta mitt värv?? Men så hörs ett ljud ute i korridoren. Ett väldigt vardagligt ljud här i västvärldens rikedom; ljudet av en toalett som spolar. Jag drar igen dörren efter mig och drar mig undan i ett hörn av rummet. Jag står trängd mellan en bokhylla och väggen, utanför det varma ljus som sprids från en stor, rikt utsirad ljuskrona i taket. Väggarna är täckta av bokhyllor och mitt i rummet står ett stort skrivbord, även det i mahogny, det verkar vara något den här mannen gillar.
Nu hörs steg i korridoren, jag samlar mig och tänker igenom vad jag ska göra. I samma stund hörs sirener utanför, fan nu gäller det att jobba fort!! Dörren glider upp och han kommer in. Jag kan nästan inte låta bli att skratta, han är iförd en blå, fotsid badrock i blå frotté och har stora tofflor på fötterna, det är bara den långa sovmössan som saknas. Jag ler snett och drar min kniv, kliver fram och mumlar
”förlåt oss våra synder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”
Han vänder sig häftigt mot mig och spärrar upp ögonen.
”How…?”
”Jag tror jag kan förlåta dig om då ångrar dig tillräckligt mycket” säger jag.
”Of cour…” hinner han säga innan jag tar ett snabbt kliv mot honom och med en snabb, svepande rörelse skär upp hans hals. Blodet sprutar och jag ser medvetet till att söla ner mig ordentligt.
Sedan hörs polisradion raspa utanför; ”kom ut med händerna ovanför huvudet”
Vilket jag naturligtvis inte har tänkt att göra. Jag tar mig ner för trappen och ut genom den kraftiga ytterdörren som i dimma, men väl ute blir allt kristallklart och knivskarpt.
Tre polisbilar står parkerade utanför på den öppna platsen framför huset. De har lyktorna riktade mot huset och ytterdörren, rakt på mig. Poliserna står skjutklara bakom de öppna dörrarna till bilarna.
Jag ser genast vem jag ska sikta in mig på; en ung polis vars ansikte utstrålar skräck och osäkerhet och som nervöst skriker åt mig. Jag uppfattar inte vad han säger, men förstår att det måste handla om mina händer som jag lagt på ryggen. Jag vrider mig åt hans håll tills vi står mitt för varandra, jag ser honom i ögonen och ser där min spegelbild. En galen gammal asiatisk tant med blod över hela sig, hon har en fientlig hållning och ser nästan ondskefull ut. Jag ler åt bilden och börjar sedan röra mig mot hans bil. Långsamt rör jag mig och tre meter från honom stannar jag och stoppar lika långsamt handen innanför jackan som för att dra ett vapen. Då brister det för den unge mannen och han skriker rakt ut och avfyrar sin pistol mot mig. Det är ett bra skott, gossen har fint sikte. Kulan träffar mig mitt i pannan och jag känner en obeskrivlig frid och känner inte ens då min kropp sjunker ihop på marken, jag är redan långt borta…
Kärleksnovell
December 2009
Ballongen.
Varför blev det såhär? Hur blev det såhär?
Den kärlek som först inte funnits hade vuxit fram. Hon var kanske inte den som blev kär, men nu var kärleken här, växande som en ballong man blåser upp. Först är det lite svårt, men så plötsligt växer den explosionsartat. Vissa ballonger kan man blåsa upp så att de blir hur stora som helst, men vissa spricker av trycket efter ett tag…
Nu svävade den här ballongen högt, högt, en röd, glad ballong i solens sken. Varm och stigande.
Från att ha varit ingenting, ett ingenting som inte kunde såra hade nu ballongen fått sprängkraft. Kraft att såra. Hon var rädd, rädd att bli lämnad, sårad och på sitt sätt förolämpad. Rädd att den sprängkraft ballongen nu hade faktiskt skulle drabba henne, att ballongen inte skulle fortsätta vara lika röd och vacker, varm och full av trivsel.
Om han lämnade skulle ballongen sprängas. Bitarna skulle bli hårda, svarta som någon sorts vulkanisk sten. De skulle störta mot marken och väl där splittras mot den hårda marken. Tusen svarta bitar skulle spridas över världen, borra sig in i allt. I hjärtat, i ögat, i allt. Allt skulle bli märkt, förbittras.
Men nej!! Det ska inte hända! Hon är på väg till honom nu, och allt är bra. Det är en bit att gå, en sträcka hon gått många gånger den här sommaren, som han gått minst lika många. Under tiden brukar hon alltid tänka, det är så lätt tänka när man går. Hon tänker på allt möjligt, men en den senaste tiden har de kretsat runt samma sak, ballongen.
Han betyder så mycket nu, har blivit så ömtålig…
Hur blev det så…?
När hon kommer fram står han precis innanför dörren och väntar. Det måste han ha gjort för så fort hon lägger handen på dörren för att knacka öppnar han. Hon får en kram, en lång, varm, härlig kram. Hela hon blir alldeles varm inuti. Han är så lång att hon lutar sitt huvud mot hans bröst när de kramas. Hans blå ögon tindrar mot henne under den blonda,solblekta luggen. Han är så vacker…och han är hennes! Vilken tur hon har. Bara hon ser på honom försvinner alla hennes tvivel, alla tankar på vad andra ska tro, tycka och säga sen när skolan börjar igen. Det är som de tunga tankarna aldrig existerat.
Ballongen håller än, den sväller av värme och glädje, och stannar i solen.
De kollar på film resten av eftermiddagen och hon stannar på middag. De kollar på varandra under middagen, ler i samförstånd. Det är som att de andra i familjen inte finns med dem i rummet. De har väldigt trevligt och vill inte skiljas åt då det är dags för henne att gå. Men hon måste, så hon går. På vägen hem gör ballongen sig knappt påmind. Den är tillfreds…
Några veckor senare kliver hon, precis som andra mornar den här terminen, upp tidigt för att hinna göra sig i ordning annan skolan. Sminka sig, platta håret allt bara för att vara tillräcklig i hans sällskap. Kanske inte så mycket för att han tycker det, men för att alla andra ska anse henne värdig honom. Inuti känner hon sig tvingad, irriterad över att hon anstränger sig så. Det gjorde hon ju inte i somras..? Men hon har inte styrkan, och framför allt inte viljan att gå osminkad, som sig själv. Så att alla ser henne, kommer åt henne. Så hon blir kvar i gamla banor.
Hon ger sig iväg till skolan, för att kunna möta honom innan de börjar. Medan hon går funderar hon lite på ballongen, men skjuter fort bort tanken. Hade hon granskat den mera ingående hade hon kanske sett att den röda färgen mattats något, men det gör hon inte. Kanske en medveten ovilja att se, sammanhängande med skräcken för att såras.
På skolan ställer hon sig vid grinden och väntar. Hon ser alla som kommer. De i hennes klass hälsar men fortsätter in i skolan. Tillslut mattas strömmen av elever och han har inte kommit. Hon kan inte vänta längre, hon måste gå in. Tio minuter sen till sin sista lektion kommer hon in i klassrummet, ursäktar sig för läraren och kollar efter en plats att sitta på. Då ser hon honom. Först känner ho sig lättad, han är inte sjuk eller något sånt. Men sen kommer också ilskan, över att han gått in utan henne, över att han inte väntat. Han har inte ens hållit en plats åt henne, utan på platsen bredvid honom sitter en annan tjej.
Ilskan gör henne kall och stel och hon ignorerar hans välkomnande leende. Hon sätter sig istället långt ifrån honom och kollar rakt fram.
Ballongen är plötsligt omgiven av svarta, hotfulla moln och ilskna blixtar.
På rasten kommer han fram, lägger armen om hennes midja och vänder henne mot sig. Hon blir glad över beröringen, men försöker behålla sitt ilskna ansiktsuttryck. Han skrattar år hennes min och säger;
”Nån som är sur idag?”
Han säger det retsamt, nedsättande och hon har lust att bara skrika åt honom, men då skulle han bara skratta mer. Likaså de som står runt dem. Gruppen av vänner som väntar på dem, på att de ska följa med dem. Så hon slätar ut sitt ansikte, ler ett surt leende och säger;
”nej, självklart inte”
Och går sedan. Fort. Hon tränger sig förbi honom, förbi alla vänner som kollar förvånat på henne. Hon bestämmer sig för att gå hem, vill bara vara ifred. Hon bara går, struntar i lärarna, till och med i honom. Hon går långsamt hemåt, samlar sig. Tänker.
Hon sitter hemma i knappt en timme innan det dåliga samvetet drabbar henne. Vad ska lärarna tro? Dom har ju faktiskt några viktiga lektioner idag…tänk om hon missar något?? Men det är ju bara fult om hon går tillbaka nu, alla kommer ju att tycka hon är konstig. Hon velar fram och tillbaka tills det är försent att gå tillbaka. Då går hon upp på sitt rum och kryper ner i sängen. En stor orosklump i magen gör henne rastlös och hon har inte ro att ligga kvar särskilt länge. Magen är skitarg och driver henne runt, runt i huset. Hon går på toa, dricker vatten, äter en macka, men ingenting hjälper. Tillslut blir hon sittande på en köksstol och stirrar ömsom på klockan, ömsom på mobilen. Varför SMSar han inte? Dom har ju faktiskt rast nu…
Hon stirrar ännu intensivare på mobilen, men det hjälper inte det heller.
Tillslut suckar hon djupt och reser sig upp. Hon går ut i hallen, tar på sig jacka och skor och ger sig iväg. Hon tänker så till honom och sätta sig där och vänta istället. Bättre att göra det än att göra ingenting alls.
Hon sätter sig på trappan upp till hans hus och kollar mot vägen, där han kommer dyka upp så fort han slutat skolan. Om han inte går hem till henne vill säga, men det har inte hänt på flera veckor, så varför skulle det göra det nu?
Hon får vänta länge. Hon kollar klockan var och varannan minut, men ger tillslut upp. Tiden kommer ju inte gå fortare för att hon gör så. Hon får gott om tid att fundera. Över ballongen. Den börjar blekna i kanterna och ytan börjar få samma struktur som att gammalt russin. Kanske borde det sluta nu? Innan hon fastnar för mycket? Innan han dumpar henne, och sårar henne. Kanske nu, medans den tid de haft tillsammans ännu känns som något underbart och bra? Medan sommaren fortfarande är ett färskt minne. Kanske…?
Tillslut får hon syn på honom i alla fall. Och på det sällskap han har. Det är tjejen som satt bredvid honom i skolan idag. Och hon känner hur ilskan stiger inom henne. Hon kliver raskt ner från trappen, så att de inte ska se henne. Hon går fram till häcken som står runt tomten och betraktar dem när de närmar sig. De håller varandra i handen, skrattar åt något. Och då exploderar plötsligt ballongen. Fan hon visste det!! Att något ändrats. Hon har känt blickarna i ryggen, hört de dämpade skratten och sett de menande leendena när hon väntat på honom utanför skolan.
Hon rätar på sig och går ut på gatan. Hon går dem till mötes. Tjejen får syn på henne först och släpper fort hans hand. Först då reagerar han och tittar upp.
I det ögonblicket kan han se vad det var han gillade hos flicka som kommer gående mot honom. Hennes ögon gnistrar nu, fulla av liv och ilska. Hon var alltid tyst och försynt, men levde upp när de var ensamma. Men det hade långsamt ändrats…
Väl framför honom kan hon inte säga något. Hon bara känner hur stenflisorna från den exploderade ballongen faller och faller. Snart kommer de ta i marken och då kommer det att göra ont, ilskan kommer att slippa fri och tårarna kommer rinna obehindrat. Men så, precis som flisorna ska slå ner sprids de ut över marken, ändrar färg och flyger upp mot himlen igen. Vita små gnistor som virvlar runt, bildar ett skydd, ett stöd och en grund att stå på.
Han väntar sig skrik och bråk, eller i alla fall några ord av förebråelse, men inget sådant kommer. Han känner sig nästan besviken. Betydde jag så lite för henne? Men när han ser henne i ögonen inser han att det är tvärtom. Han var hennes första riktiga kärlek, något stort och nytt. Något bra och härligt. Men nu är det slut. Hon vill avsluta det de har. Och kanske är det medvetet hon ändrat sig. Kanske har de undermedvetet skapat den här situationen? För att visa något? Något bra.
Han ser på henne. Hon ser på honom. Och de förstår. Ler i samförstånd.
Sedan vandrar hon hemåt, stark och glad, följd av tusen små skimrande ballonger.
Varför blev det såhär? Hur blev det såhär?
Den kärlek som först inte funnits hade vuxit fram. Hon var kanske inte den som blev kär, men nu var kärleken här, växande som en ballong man blåser upp. Först är det lite svårt, men så plötsligt växer den explosionsartat. Vissa ballonger kan man blåsa upp så att de blir hur stora som helst, men vissa spricker av trycket efter ett tag…
Nu svävade den här ballongen högt, högt, en röd, glad ballong i solens sken. Varm och stigande.
Från att ha varit ingenting, ett ingenting som inte kunde såra hade nu ballongen fått sprängkraft. Kraft att såra. Hon var rädd, rädd att bli lämnad, sårad och på sitt sätt förolämpad. Rädd att den sprängkraft ballongen nu hade faktiskt skulle drabba henne, att ballongen inte skulle fortsätta vara lika röd och vacker, varm och full av trivsel.
Om han lämnade skulle ballongen sprängas. Bitarna skulle bli hårda, svarta som någon sorts vulkanisk sten. De skulle störta mot marken och väl där splittras mot den hårda marken. Tusen svarta bitar skulle spridas över världen, borra sig in i allt. I hjärtat, i ögat, i allt. Allt skulle bli märkt, förbittras.
Men nej!! Det ska inte hända! Hon är på väg till honom nu, och allt är bra. Det är en bit att gå, en sträcka hon gått många gånger den här sommaren, som han gått minst lika många. Under tiden brukar hon alltid tänka, det är så lätt tänka när man går. Hon tänker på allt möjligt, men en den senaste tiden har de kretsat runt samma sak, ballongen.
Han betyder så mycket nu, har blivit så ömtålig…
Hur blev det så…?
När hon kommer fram står han precis innanför dörren och väntar. Det måste han ha gjort för så fort hon lägger handen på dörren för att knacka öppnar han. Hon får en kram, en lång, varm, härlig kram. Hela hon blir alldeles varm inuti. Han är så lång att hon lutar sitt huvud mot hans bröst när de kramas. Hans blå ögon tindrar mot henne under den blonda,solblekta luggen. Han är så vacker…och han är hennes! Vilken tur hon har. Bara hon ser på honom försvinner alla hennes tvivel, alla tankar på vad andra ska tro, tycka och säga sen när skolan börjar igen. Det är som de tunga tankarna aldrig existerat.
Ballongen håller än, den sväller av värme och glädje, och stannar i solen.
De kollar på film resten av eftermiddagen och hon stannar på middag. De kollar på varandra under middagen, ler i samförstånd. Det är som att de andra i familjen inte finns med dem i rummet. De har väldigt trevligt och vill inte skiljas åt då det är dags för henne att gå. Men hon måste, så hon går. På vägen hem gör ballongen sig knappt påmind. Den är tillfreds…
Några veckor senare kliver hon, precis som andra mornar den här terminen, upp tidigt för att hinna göra sig i ordning annan skolan. Sminka sig, platta håret allt bara för att vara tillräcklig i hans sällskap. Kanske inte så mycket för att han tycker det, men för att alla andra ska anse henne värdig honom. Inuti känner hon sig tvingad, irriterad över att hon anstränger sig så. Det gjorde hon ju inte i somras..? Men hon har inte styrkan, och framför allt inte viljan att gå osminkad, som sig själv. Så att alla ser henne, kommer åt henne. Så hon blir kvar i gamla banor.
Hon ger sig iväg till skolan, för att kunna möta honom innan de börjar. Medan hon går funderar hon lite på ballongen, men skjuter fort bort tanken. Hade hon granskat den mera ingående hade hon kanske sett att den röda färgen mattats något, men det gör hon inte. Kanske en medveten ovilja att se, sammanhängande med skräcken för att såras.
På skolan ställer hon sig vid grinden och väntar. Hon ser alla som kommer. De i hennes klass hälsar men fortsätter in i skolan. Tillslut mattas strömmen av elever och han har inte kommit. Hon kan inte vänta längre, hon måste gå in. Tio minuter sen till sin sista lektion kommer hon in i klassrummet, ursäktar sig för läraren och kollar efter en plats att sitta på. Då ser hon honom. Först känner ho sig lättad, han är inte sjuk eller något sånt. Men sen kommer också ilskan, över att han gått in utan henne, över att han inte väntat. Han har inte ens hållit en plats åt henne, utan på platsen bredvid honom sitter en annan tjej.
Ilskan gör henne kall och stel och hon ignorerar hans välkomnande leende. Hon sätter sig istället långt ifrån honom och kollar rakt fram.
Ballongen är plötsligt omgiven av svarta, hotfulla moln och ilskna blixtar.
På rasten kommer han fram, lägger armen om hennes midja och vänder henne mot sig. Hon blir glad över beröringen, men försöker behålla sitt ilskna ansiktsuttryck. Han skrattar år hennes min och säger;
”Nån som är sur idag?”
Han säger det retsamt, nedsättande och hon har lust att bara skrika åt honom, men då skulle han bara skratta mer. Likaså de som står runt dem. Gruppen av vänner som väntar på dem, på att de ska följa med dem. Så hon slätar ut sitt ansikte, ler ett surt leende och säger;
”nej, självklart inte”
Och går sedan. Fort. Hon tränger sig förbi honom, förbi alla vänner som kollar förvånat på henne. Hon bestämmer sig för att gå hem, vill bara vara ifred. Hon bara går, struntar i lärarna, till och med i honom. Hon går långsamt hemåt, samlar sig. Tänker.
Hon sitter hemma i knappt en timme innan det dåliga samvetet drabbar henne. Vad ska lärarna tro? Dom har ju faktiskt några viktiga lektioner idag…tänk om hon missar något?? Men det är ju bara fult om hon går tillbaka nu, alla kommer ju att tycka hon är konstig. Hon velar fram och tillbaka tills det är försent att gå tillbaka. Då går hon upp på sitt rum och kryper ner i sängen. En stor orosklump i magen gör henne rastlös och hon har inte ro att ligga kvar särskilt länge. Magen är skitarg och driver henne runt, runt i huset. Hon går på toa, dricker vatten, äter en macka, men ingenting hjälper. Tillslut blir hon sittande på en köksstol och stirrar ömsom på klockan, ömsom på mobilen. Varför SMSar han inte? Dom har ju faktiskt rast nu…
Hon stirrar ännu intensivare på mobilen, men det hjälper inte det heller.
Tillslut suckar hon djupt och reser sig upp. Hon går ut i hallen, tar på sig jacka och skor och ger sig iväg. Hon tänker så till honom och sätta sig där och vänta istället. Bättre att göra det än att göra ingenting alls.
Hon sätter sig på trappan upp till hans hus och kollar mot vägen, där han kommer dyka upp så fort han slutat skolan. Om han inte går hem till henne vill säga, men det har inte hänt på flera veckor, så varför skulle det göra det nu?
Hon får vänta länge. Hon kollar klockan var och varannan minut, men ger tillslut upp. Tiden kommer ju inte gå fortare för att hon gör så. Hon får gott om tid att fundera. Över ballongen. Den börjar blekna i kanterna och ytan börjar få samma struktur som att gammalt russin. Kanske borde det sluta nu? Innan hon fastnar för mycket? Innan han dumpar henne, och sårar henne. Kanske nu, medans den tid de haft tillsammans ännu känns som något underbart och bra? Medan sommaren fortfarande är ett färskt minne. Kanske…?
Tillslut får hon syn på honom i alla fall. Och på det sällskap han har. Det är tjejen som satt bredvid honom i skolan idag. Och hon känner hur ilskan stiger inom henne. Hon kliver raskt ner från trappen, så att de inte ska se henne. Hon går fram till häcken som står runt tomten och betraktar dem när de närmar sig. De håller varandra i handen, skrattar åt något. Och då exploderar plötsligt ballongen. Fan hon visste det!! Att något ändrats. Hon har känt blickarna i ryggen, hört de dämpade skratten och sett de menande leendena när hon väntat på honom utanför skolan.
Hon rätar på sig och går ut på gatan. Hon går dem till mötes. Tjejen får syn på henne först och släpper fort hans hand. Först då reagerar han och tittar upp.
I det ögonblicket kan han se vad det var han gillade hos flicka som kommer gående mot honom. Hennes ögon gnistrar nu, fulla av liv och ilska. Hon var alltid tyst och försynt, men levde upp när de var ensamma. Men det hade långsamt ändrats…
Väl framför honom kan hon inte säga något. Hon bara känner hur stenflisorna från den exploderade ballongen faller och faller. Snart kommer de ta i marken och då kommer det att göra ont, ilskan kommer att slippa fri och tårarna kommer rinna obehindrat. Men så, precis som flisorna ska slå ner sprids de ut över marken, ändrar färg och flyger upp mot himlen igen. Vita små gnistor som virvlar runt, bildar ett skydd, ett stöd och en grund att stå på.
Han väntar sig skrik och bråk, eller i alla fall några ord av förebråelse, men inget sådant kommer. Han känner sig nästan besviken. Betydde jag så lite för henne? Men när han ser henne i ögonen inser han att det är tvärtom. Han var hennes första riktiga kärlek, något stort och nytt. Något bra och härligt. Men nu är det slut. Hon vill avsluta det de har. Och kanske är det medvetet hon ändrat sig. Kanske har de undermedvetet skapat den här situationen? För att visa något? Något bra.
Han ser på henne. Hon ser på honom. Och de förstår. Ler i samförstånd.
Sedan vandrar hon hemåt, stark och glad, följd av tusen små skimrande ballonger.
Fantasynovell
januari-februari 2010
Gummigutten Gustavs äventyr i boken
Den gröna gummigutten Gustav är mitt i ett lyckofnatt för att han precis shoppa-shoppat shoppashoppar i Shoppskogen bortom de röda kullarna bland bergen. Gummigutten Gustav har faktiskt lyckofnatt ganska ofta. Han är helt enkelt en lyckofnattig person. Han har dock ett problem som tynger hans rosablommiga gummiguttshjärta. Det är det att hans värld bara existerar på papperet. Shoppa-shoppa en shoppashopp i Shoppskogen bortom de röda kullarna bland bergen är till exempel bara ord. Som du just läser. Allt i gummigutten Gustavs liv är ord. Allt utom han själv; en lyckofnattig person i ett gummiguttland som egentligen inte existerar…hur ska detta sluta??
Jo du, kära läsare, det ska vi snart läsa. Eller ja, det är ju du som ska läsa. Och kanske läser du för någon annan, din stumpelump till exempel?? Men oavsett vad, så kommer gummigutten Gustavs historia berättas om och om igen. Och hans guttiga lyckofnattiga hattifnatt-liv att återupplevas av många små människovarelser.
Gummigutten Gustav märkte att hans värld var uppbyggd av ord när han en dag vaknade och befann sig på en blank boksida. Där fanns ingenting alls, och Gurre-Gustav blev väldigt brydd. Han reste sig upp från vad han, tills alldeles nyss, trodde var sin säng. Han blev stående och studerade sin omgivning. En svag bris drog över den kala, vita, blanka boksidan. Jaha vart ska man nu ta vägen då? Han började gå lite på måfå, men var nära att halka flera gånger, så tillslut satte han sig ner på sin lilla rumpestump och funderade. Vad skulle han nu ta sig till? Det fann ju inget alls att göra i detta ödsliga och kala landskap. Tillslut så ger han upp tänkandet och reser sig upp och vankar vidare.
Tillslut, efter oändligt många små steg, kommer Gustav fram till en kant. Där sätter han sig ner och dinglar med fötterna. Efter en liten stund av funderande och stirrande ut i intet får han syn på en utstickande kant en liten bit under den kant han själv sitter på. Den ser likadan ut som den sida han sitter på, för det är så han tänker på det, som boksidor, fyllda med egna händelser och miljöer.
På sidan som finns där under honom slingrar sig gröna rankor med blad stora som hela Gustav ner över kanten, och det hänger lianer neråt, mot det ställe där det antagligen finns ytterligare en sida.
Gustav sitter där på kanten och tänker. Tänk om man skulle ta bara ett enda litet skutt…? Och sen skulle han kunna smyga runt där nere på den nya sidan, som en riktig tuffing. Jo, det låter lockande, det gör det faktiskt. Och visst skulle det vara roligare för Dig att läsa om ett djungeläventyr på en ny sida än att läsa samma tomma, blanka och tråkiga boksida??
Jo men då låter ju djungeln roligare!!
Så gummigutten Gustav bestämmer sig för att skutta. Han samlar lite mod, drar ett djupt, djupt andetag och hoppar. En hisnande känsla i magen, och sen så landar han mjukt i den grova grönskan på den nya sidan. Han reser sig upp och ser sig omkring. Han drar efter andan i förvåning och förundran. För på denna nya sida i hans värld är allt helt annorlunda. Borta är de barnsliga färgerna och mjuka formerna. Här växer istället enorma träd tätt tillsammans, sammanlänkade av lianer och grenar som bildar nätverk som ser ut att kunna hålla uppe en hel gummigutt. På lianerna finns mängder av små, små blommor i klara färger. Över träden skiner en gigantisk sol. Värmen är tryckande. Luften är fylls av virvlande, flygande, brummande, viftande surrbuttar. De är överallt, bland träden och i de gigantiska blommor som växer under träden. Och djuren som rör sig nere på marken sen! De är en magnifik syn. Stora, vackra, färggranna djur i olika form och storlek. Gustav kan inte göra annat än att stirra. Allt är så fint!!
Han börjar röra sig in mot skogen, bort från kanten. Allt är så levande! Det kan omöjligt bara vara ord. Eller kan det det? Och vad är då ord?
Gustav ger upp tankegången och koncentrerar sig istället på sin väg in i skogen. Han får vika undan blad och grenar för att komma fram. De är jättestora och han får anstränga sig hårt, det är så att han nästan blir rädd. Tänk om nåt farligt gömmer sig här bland buskagen? Det kan ju vara vad som helst! En giftig surrbutt som han inte vet om eftersom han aldrig varit här förut! Eller en shoppa-shopp som finns på riktigt här?
Han försöker tänka på hur han shoppashoppade shoppa-shoppar i Shoppskogen bortom de röda kullarna bland bergen, men kan inte för sitt liv komma ihåg riktigt hur man gjorde de där snygga finterna och hoppen. Gustav börjar skaka i hela kroppen, och blir tillslut tvungen att sätta sig ner på marken under ett stort träd. Han kallsvettas och känner sig riktigt ynklig. Men all spänning måste ha gjort honom helt utmattad för, utan att han märker hur det går till, somnar han, och när han vaknar är det mörkt…
Han reser sig litet ostadigt och går ut ifrån sin skyddade plats. Då inser han att det faktiskt inte är helt mörkt. Några av de flygande surr-buttarna har tänt sina lampor och virvlar nu runt i en vacker ljusdans. GurreGustav blir stående och bara tittar. Surr-buttarnas dans är förtrollande vacker! De virvlar runt och susar fram och tillbaka och deras vingar ger ifrån sig ett vinande som, när alla tillsammans viner, bildar som en stor orkester som spelar vackra, flygande lätta melodier. Och under surr-buttarnas vackra dans dansar andra varelser. De dansar mjukt och virvlande, alla i samma takt.
Gustav ser förundrat på.
Och så plötsligt får han syn på något fantastiskt! En gummigutta! Hon virvlar runt med de andra och i det flimrande ljuset från surr-buttarna blir hennes rosa hud färgad i många färger. Gustav kan faktiskt inte göra annat än att titta. När han för ett ögonblick släpper gummiguttan med stort G med blicken får han syn på flera andra gummiguttar. Alla dansar men ingen dansar lika hänförande som Gummiguttan, som Gustav återgår till att betrakta. Plötsligt känner han sig väldigt liten. En liten gummigutt med stort, stort hjärta. Han känner att han rodnar och skulle någon försöka prata med honom nu skulle han antagligen ha tunghäfta.
Efter ett tag börjar alla flimrande färger och dansande kroppar dra med honom i sin dans. Han dansar och dansar och virvlar tillsammans med alla de andra varelserna. Och till slut, som om det vore förutbestämt, hamnar han mitt emot den förundrande gummiguttan. De dansar tillsammans. De ser varandra djupt i ögonen. Och så dansar de ännu vildare.
Plötsligt dör dansen, ljuden, ljuset, allt. Och alla försvinner spårlöst. Gustav vänder sig förvirrat om, men kan inte se någon. Sedan vänder han sig åt bokkanten till och ser de första solstrålarna kika fram mellan träden. Han suckar åt hur vackert det är. Han vandrar runt i skogen en stund, men ser inte ett liv, så till slut bestämmer han sig för att hitta någonstans att vila. Efter en stunds letande hittar han ett buskage med grenar som böjt sig ut över marken och därmed bildar som en skyddande skuggig grotta. Där kryper han in och somnar snart.
När han några timmar senare vaknar får han en chock. Han ligger inte längre under sin buske utan mitt på en stor öppen plats täckt med löv. Han är inte längre ensam utan omringad av rosa och blå gummiguttar. Han känner igen Gummiguttan ibland dem. Hon står litet avsides, ensam och betraktar honom noga med ett litet bekymrat ansiktsuttryck.
De andra verkar inte märka att han vaknat. De står och diskuterar med varandra. De skrattar och pekar på honom. Och så diskuterar de igen.
Vad tänker de göra med mig? undrar Gustav. Men om allt bara är ord så borde de inte kunna göra något. För ord kan ju inte skada. Det kan dom väl inte? Men vad är ord?
Gustav släpper återigen sin tankegång och ruskar på huvudet, vilket får alla gummiguttarna att snurra runt och titta på honom.
Plötsligt säger en av dem: ”Grön är en farlig färg.” Och så är diskussionerna igång igen. Gummiguttan ser tveksam ut, biter sig i läppen. Men så ser hon ut att bestämma sig. Hon går fram till vad som verkar vara ledaren och säger något.
Då nästan skriker han: ”Grön är en farlig färg!”, men hon menar envist att ”Nej, grönt är en vacker färg”. Då svarar hövdingen ilsket att ”Om han nu är så vacker som du säger så kan du väl ta med honom härifrån ?”
”Okej” svarar hon enkelt.
Hon går lugnt fram till Gustav och tar hans hand. Han sitter där på marken, mäkta förvånad och brydd.
”Kom” säger hon. ”Jag förklarar sen”
Och så drar hon upp honom på fötter. De går långsamt ut från gläntan och vidare utåt. De går under tystnad. När de till slut når kanten säger Gustav: ”Där uppe bor jag” och så pekar han uppåt mot den sida han kom ifrån.
”Okej”, säger hon ”ska vi försöka ta oss dit då?”
”Okej” säger Gustav och tänker: Hur sjutton skall det gå till?
Då vänder hon sig om och visslar lågt och mjukt. Det påminner om surr-buttarnas läten från i natt. Ut ur skogen kommer på hennes signal ett sällsamt djur. Det ser ut som en gigantisk surr-butt fast med en smäckrare mer djurlik, hårbeklädd kropp. Varelsen skrider långsamt fram mot dem. Väl framme hälsar den förtroget på Såfia och hon klättrar upp på dess rygg. Sedan klappar hon bakom sig och tittar på Gustav. Gustav går fram och klättrar ytterst försiktigt upp på djurets rygg. När han är på plats så rör varelsen på sina stora surr-buttvingar och kastar sig sedan ut i tomrummet. Varelsen bär dem uppåt till föregående sida. Där ser ut precis som Gustav minns det. Kort, neongrönt gräs, de röda kullarna bland bergen skymtar fram längre in på sidan och bortom dem ser han shoppskogen.
”Här är det.” säger Gustav. Såfia visslar återigen lågt och varelsen glidflyger ner mot Gustavs hem. När de landar där ser Gustav för första gången hur levande det faktiskt är där. Han lägger sig ner i gräset och pressar kinden mot marken och känner: ”Här hör jag hemma!” Orden Såfia lägger sig ned bredvid honom och hon ler stort. Kan detta bli bättre?
Ibland behövs att man får uppleva en annan värld för att se mångfalden och livet i sin egen.
Epilog
Gustav och Såfia stannade tillsammans i Gustavs värld. De shoppa-shoppade shoppe-shoppar i shoppskogen bortom de röda kullarna bland bergen tillsammans och trivdes i varandras sällskap. Om nätterna dansade de i utkanten av Såfias värld dock utan att de andra gummiguttarna såg dem.
Några år senare fick de några stumpe-lumpar, som sedan fann den undre världen där de träffade vänner och partners, och snart fylldes Gustavs värld av liv. Och Gustav njöt, kramade Såfia och levde gott i alla sina dagar.
Den gröna gummigutten Gustav är mitt i ett lyckofnatt för att han precis shoppa-shoppat shoppashoppar i Shoppskogen bortom de röda kullarna bland bergen. Gummigutten Gustav har faktiskt lyckofnatt ganska ofta. Han är helt enkelt en lyckofnattig person. Han har dock ett problem som tynger hans rosablommiga gummiguttshjärta. Det är det att hans värld bara existerar på papperet. Shoppa-shoppa en shoppashopp i Shoppskogen bortom de röda kullarna bland bergen är till exempel bara ord. Som du just läser. Allt i gummigutten Gustavs liv är ord. Allt utom han själv; en lyckofnattig person i ett gummiguttland som egentligen inte existerar…hur ska detta sluta??
Jo du, kära läsare, det ska vi snart läsa. Eller ja, det är ju du som ska läsa. Och kanske läser du för någon annan, din stumpelump till exempel?? Men oavsett vad, så kommer gummigutten Gustavs historia berättas om och om igen. Och hans guttiga lyckofnattiga hattifnatt-liv att återupplevas av många små människovarelser.
Gummigutten Gustav märkte att hans värld var uppbyggd av ord när han en dag vaknade och befann sig på en blank boksida. Där fanns ingenting alls, och Gurre-Gustav blev väldigt brydd. Han reste sig upp från vad han, tills alldeles nyss, trodde var sin säng. Han blev stående och studerade sin omgivning. En svag bris drog över den kala, vita, blanka boksidan. Jaha vart ska man nu ta vägen då? Han började gå lite på måfå, men var nära att halka flera gånger, så tillslut satte han sig ner på sin lilla rumpestump och funderade. Vad skulle han nu ta sig till? Det fann ju inget alls att göra i detta ödsliga och kala landskap. Tillslut så ger han upp tänkandet och reser sig upp och vankar vidare.
Tillslut, efter oändligt många små steg, kommer Gustav fram till en kant. Där sätter han sig ner och dinglar med fötterna. Efter en liten stund av funderande och stirrande ut i intet får han syn på en utstickande kant en liten bit under den kant han själv sitter på. Den ser likadan ut som den sida han sitter på, för det är så han tänker på det, som boksidor, fyllda med egna händelser och miljöer.
På sidan som finns där under honom slingrar sig gröna rankor med blad stora som hela Gustav ner över kanten, och det hänger lianer neråt, mot det ställe där det antagligen finns ytterligare en sida.
Gustav sitter där på kanten och tänker. Tänk om man skulle ta bara ett enda litet skutt…? Och sen skulle han kunna smyga runt där nere på den nya sidan, som en riktig tuffing. Jo, det låter lockande, det gör det faktiskt. Och visst skulle det vara roligare för Dig att läsa om ett djungeläventyr på en ny sida än att läsa samma tomma, blanka och tråkiga boksida??
Jo men då låter ju djungeln roligare!!
Så gummigutten Gustav bestämmer sig för att skutta. Han samlar lite mod, drar ett djupt, djupt andetag och hoppar. En hisnande känsla i magen, och sen så landar han mjukt i den grova grönskan på den nya sidan. Han reser sig upp och ser sig omkring. Han drar efter andan i förvåning och förundran. För på denna nya sida i hans värld är allt helt annorlunda. Borta är de barnsliga färgerna och mjuka formerna. Här växer istället enorma träd tätt tillsammans, sammanlänkade av lianer och grenar som bildar nätverk som ser ut att kunna hålla uppe en hel gummigutt. På lianerna finns mängder av små, små blommor i klara färger. Över träden skiner en gigantisk sol. Värmen är tryckande. Luften är fylls av virvlande, flygande, brummande, viftande surrbuttar. De är överallt, bland träden och i de gigantiska blommor som växer under träden. Och djuren som rör sig nere på marken sen! De är en magnifik syn. Stora, vackra, färggranna djur i olika form och storlek. Gustav kan inte göra annat än att stirra. Allt är så fint!!
Han börjar röra sig in mot skogen, bort från kanten. Allt är så levande! Det kan omöjligt bara vara ord. Eller kan det det? Och vad är då ord?
Gustav ger upp tankegången och koncentrerar sig istället på sin väg in i skogen. Han får vika undan blad och grenar för att komma fram. De är jättestora och han får anstränga sig hårt, det är så att han nästan blir rädd. Tänk om nåt farligt gömmer sig här bland buskagen? Det kan ju vara vad som helst! En giftig surrbutt som han inte vet om eftersom han aldrig varit här förut! Eller en shoppa-shopp som finns på riktigt här?
Han försöker tänka på hur han shoppashoppade shoppa-shoppar i Shoppskogen bortom de röda kullarna bland bergen, men kan inte för sitt liv komma ihåg riktigt hur man gjorde de där snygga finterna och hoppen. Gustav börjar skaka i hela kroppen, och blir tillslut tvungen att sätta sig ner på marken under ett stort träd. Han kallsvettas och känner sig riktigt ynklig. Men all spänning måste ha gjort honom helt utmattad för, utan att han märker hur det går till, somnar han, och när han vaknar är det mörkt…
Han reser sig litet ostadigt och går ut ifrån sin skyddade plats. Då inser han att det faktiskt inte är helt mörkt. Några av de flygande surr-buttarna har tänt sina lampor och virvlar nu runt i en vacker ljusdans. GurreGustav blir stående och bara tittar. Surr-buttarnas dans är förtrollande vacker! De virvlar runt och susar fram och tillbaka och deras vingar ger ifrån sig ett vinande som, när alla tillsammans viner, bildar som en stor orkester som spelar vackra, flygande lätta melodier. Och under surr-buttarnas vackra dans dansar andra varelser. De dansar mjukt och virvlande, alla i samma takt.
Gustav ser förundrat på.
Och så plötsligt får han syn på något fantastiskt! En gummigutta! Hon virvlar runt med de andra och i det flimrande ljuset från surr-buttarna blir hennes rosa hud färgad i många färger. Gustav kan faktiskt inte göra annat än att titta. När han för ett ögonblick släpper gummiguttan med stort G med blicken får han syn på flera andra gummiguttar. Alla dansar men ingen dansar lika hänförande som Gummiguttan, som Gustav återgår till att betrakta. Plötsligt känner han sig väldigt liten. En liten gummigutt med stort, stort hjärta. Han känner att han rodnar och skulle någon försöka prata med honom nu skulle han antagligen ha tunghäfta.
Efter ett tag börjar alla flimrande färger och dansande kroppar dra med honom i sin dans. Han dansar och dansar och virvlar tillsammans med alla de andra varelserna. Och till slut, som om det vore förutbestämt, hamnar han mitt emot den förundrande gummiguttan. De dansar tillsammans. De ser varandra djupt i ögonen. Och så dansar de ännu vildare.
Plötsligt dör dansen, ljuden, ljuset, allt. Och alla försvinner spårlöst. Gustav vänder sig förvirrat om, men kan inte se någon. Sedan vänder han sig åt bokkanten till och ser de första solstrålarna kika fram mellan träden. Han suckar åt hur vackert det är. Han vandrar runt i skogen en stund, men ser inte ett liv, så till slut bestämmer han sig för att hitta någonstans att vila. Efter en stunds letande hittar han ett buskage med grenar som böjt sig ut över marken och därmed bildar som en skyddande skuggig grotta. Där kryper han in och somnar snart.
När han några timmar senare vaknar får han en chock. Han ligger inte längre under sin buske utan mitt på en stor öppen plats täckt med löv. Han är inte längre ensam utan omringad av rosa och blå gummiguttar. Han känner igen Gummiguttan ibland dem. Hon står litet avsides, ensam och betraktar honom noga med ett litet bekymrat ansiktsuttryck.
De andra verkar inte märka att han vaknat. De står och diskuterar med varandra. De skrattar och pekar på honom. Och så diskuterar de igen.
Vad tänker de göra med mig? undrar Gustav. Men om allt bara är ord så borde de inte kunna göra något. För ord kan ju inte skada. Det kan dom väl inte? Men vad är ord?
Gustav släpper återigen sin tankegång och ruskar på huvudet, vilket får alla gummiguttarna att snurra runt och titta på honom.
Plötsligt säger en av dem: ”Grön är en farlig färg.” Och så är diskussionerna igång igen. Gummiguttan ser tveksam ut, biter sig i läppen. Men så ser hon ut att bestämma sig. Hon går fram till vad som verkar vara ledaren och säger något.
Då nästan skriker han: ”Grön är en farlig färg!”, men hon menar envist att ”Nej, grönt är en vacker färg”. Då svarar hövdingen ilsket att ”Om han nu är så vacker som du säger så kan du väl ta med honom härifrån ?”
”Okej” svarar hon enkelt.
Hon går lugnt fram till Gustav och tar hans hand. Han sitter där på marken, mäkta förvånad och brydd.
”Kom” säger hon. ”Jag förklarar sen”
Och så drar hon upp honom på fötter. De går långsamt ut från gläntan och vidare utåt. De går under tystnad. När de till slut når kanten säger Gustav: ”Där uppe bor jag” och så pekar han uppåt mot den sida han kom ifrån.
”Okej”, säger hon ”ska vi försöka ta oss dit då?”
”Okej” säger Gustav och tänker: Hur sjutton skall det gå till?
Då vänder hon sig om och visslar lågt och mjukt. Det påminner om surr-buttarnas läten från i natt. Ut ur skogen kommer på hennes signal ett sällsamt djur. Det ser ut som en gigantisk surr-butt fast med en smäckrare mer djurlik, hårbeklädd kropp. Varelsen skrider långsamt fram mot dem. Väl framme hälsar den förtroget på Såfia och hon klättrar upp på dess rygg. Sedan klappar hon bakom sig och tittar på Gustav. Gustav går fram och klättrar ytterst försiktigt upp på djurets rygg. När han är på plats så rör varelsen på sina stora surr-buttvingar och kastar sig sedan ut i tomrummet. Varelsen bär dem uppåt till föregående sida. Där ser ut precis som Gustav minns det. Kort, neongrönt gräs, de röda kullarna bland bergen skymtar fram längre in på sidan och bortom dem ser han shoppskogen.
”Här är det.” säger Gustav. Såfia visslar återigen lågt och varelsen glidflyger ner mot Gustavs hem. När de landar där ser Gustav för första gången hur levande det faktiskt är där. Han lägger sig ner i gräset och pressar kinden mot marken och känner: ”Här hör jag hemma!” Orden Såfia lägger sig ned bredvid honom och hon ler stort. Kan detta bli bättre?
Ibland behövs att man får uppleva en annan värld för att se mångfalden och livet i sin egen.
Epilog
Gustav och Såfia stannade tillsammans i Gustavs värld. De shoppa-shoppade shoppe-shoppar i shoppskogen bortom de röda kullarna bland bergen tillsammans och trivdes i varandras sällskap. Om nätterna dansade de i utkanten av Såfias värld dock utan att de andra gummiguttarna såg dem.
Några år senare fick de några stumpe-lumpar, som sedan fann den undre världen där de träffade vänner och partners, och snart fylldes Gustavs värld av liv. Och Gustav njöt, kramade Såfia och levde gott i alla sina dagar.
Historisk novell
mars-april 2010
Den försvunne prinsens gravfärd
De två männen kom ut från Tornet sent på eftermiddagen. Skuggorna började bli långa, och kvällen var sval. Stanken från avskrädeshögarna som låg längs gatorna sveptes iväg av en lätt kvällsbris. Solens sista strålar lyste över Paris takåsar och speglades i Tornets fönster. Där innanför satt konungafamiljen av Frankrike gisslan och väntade på sin dom. För vissa var domen redan klar, straffet utmätt och verkställt…och återstoden av familjen, kvinnorna, svävade i ovisshet om huruvida deras fader och broder ens var kvar i Tornet längre, om de ens var i livet. De hade varit åtskilda från dem alltsedan de kom hit. Hopplösheten var tung, och drottningens vekade ha tappat all livslust. Hon varken drack eller åt.
De två männen var dock inte nämnvärt bekymrade, inte över drottningens, prinsessans eller konungens systers hälsa i alla fall. Nej, de pratade obekymrat och livligt med varandra när de kom ut på gården framför Tornet.
Den ene av dem var lång och ganska gänglig, han hade mörka ögon som plirade ut på omgivningen under mörka, buskiga ögonbryn. Han hade en mörk kalufs, lika buskig som ögonbrynen. Skäggstubben på hans kinder var flera dagar gammal och var ojämn som om han vid senaste rakning bara orkat bry sig om vissa partier. På det hela taget såg han ganska otäck ut, med lång, mörk rock och grova stövlar.
Den andre mannen var kortare, äldre och hade ett mera alldagligt utseende. Han var lite rund, en aning hjulbent och hans ansikte var rött och mosigt. Ansiktet omgavs av lite, trassligt, ljusbrunt hår. Ovanpå detta satt en basker på sniskan, som dock lyckades dåligt med att dölja hans flint. Hans blå, vattniga ögon betraktade kollegan vid sin sida, medan de närmade sig den kista som var hela anledningen till deras sena utflykt från Tornet.
Där i kistan låg de utmärglade kvarlevorna av en prins. En prins misskött och misshandlad till oikännlighet, och som tillslut dött i detta fängelse, denna tortyrkammare…
Båda männen blev en aning besvärade vid åsynen av kistan och deras samtal stannade av, och tystnaden bredde ut sig. De lyfte varsamt, nästan vördnadsfullt, upp kistan som var lätt nog för att en man själv skulle kunna bära den. Men de hivade upp den på sina axlar och gick ut på gatan. Folk uppmärksammade dem inte, kistbärare var något alldeles för vardagligt -döden lurade runt varje hörn.
Att kistan och dess bärare kom från Tornet var det inte heller många som uppmärksammade. Faktiskt råkade det falla sig så att gatan var nästan helt tom när männen gav sig av med sin makabra börda.
En liten pojke klädd i trasor var den enda som verkligen reagerade på dem och deras börda. Han ställde sig och stirrade hänryckt på de två männen, som om han aldrig sett människor förr. Gossen var barfota, hade slitna, bruna kortbyxor och en skjorta som från början nog varit vit, en färg som nu, på grund av alla lagningar och smuts var oidentifierbar. På huvudet bar han en enkel basker, det enda på honom som såg någorlunda helt ut. Under baskern stack tofsar av vitblont hår fram. De ljust blå ögonen var fixerade vid männen och kistan.
”Vad glor du på?! Va? Packa dig iväg din lilla snorvalp!”
Den lilla gossen rusade iväg illa kvickt och satte fart som om han hade själva fan efter sig. Hans små, bara fötter smattrade mot kullerstenen.
Mannen som skrikit skrattade hest, det var den långe mörkhårige mannen.
”Den du, va?” sade han till sin kollega, som bara grymtade kort till svar;
”…nu fortsätter vi, vi vill inte ha kungens vrede på oss…”
”Ha! Kungens vreda, va? Haha just snyggt när det är hans kista vi bär på! Han vaknar nog aldrig, så oroa dig inte, Hérbert. Och hans usling till far lär inte heller vakna upp…och han kommer ändå inte kunna skrika åt dig, så till vida han inte hittar sitt huvud vill säga. Haha!”
Mannen tystnade och de fortsatte sin vandring längs Paris’ gator, mot fattigkyrkogården. Den långe mörke mannen, Louis, fortsatte prata som för att övertyga sin kollega om att konungens vrede inte var något att frukta.
”..och hans hynda till syster” han nickade mot kistan ”lär ju inte hunnit avla några nya arvingar heller.”
”Tyst nu, Louis!” sa den andre med plötslig hetta ”vi skulle ju agera med största sekretess, och har går du och basunerar ut att det är Ludvig Charles vi bär på. Du kan hälsa hem om Couthon, eller ännu värre Robespierre, får reda på det!”
Louis muttrade bara till svar, men höll sedan tyst.
Trots kistans ringa vikt fick de två männen tillslut lov att rasta, det var långt mellan fattigkyrkogården, som låg i utkanten av Paris, och Tornet. Lukten från kyrkogården var däremot spridd över hela Paris.
De slog sig ner på en bänk som stod på en plats som fångade solens absolut sista strålar. De satt tysta och njöt av den lilla värme den utstrålade.
”Har du hört ryktena, Louis?” frågade den kortare mannen, när de suttit där en stund.
”Nä vad pratar du om för rykten, Hérbert?” Louis lät aningen irriterad över att bli störd av en så vag antydan. Han vred på huvudet och såg på sin kollega som satt bredvid honom och såg olustig ut.
”Va? Ut med språket gosse! Du gör mig nyfiken.” han log så att alla hans tänder, gula och skadade syntes. En framtand saknades, och flera av de andra skulle nog följa dess exempel ganska snart. Hans andedräkt var förfärlig!
Hérbert drog ett djupt andetag genom munnen, för att undvika lukten, men lyckades bara halvt och gjorde en grimas.
”Jo…” började han ”du vet om prinsen..? Att han skulle ha rymt?”
”Va?! Skitsnack är vad det är! Vem har kommit med denna usla lögn? Hur skulle det vara möjligt? Det är det inte!”
”Det var min fru som sade det, alla hennes väninnor har hört ryktena på torget, i butiken, överallt! Det sägs att han har smugglats ut…på något sätt. Men jag vet inte…men samtidigt…jag har aldrig sett gossen, har du?”
”Nä, nu när du säger det har jag ju inte gjort det…” Louis lät plötsligt tveksam. Tänk om prinsen verkligen rymt? Vilket hot mot revolutionen! Han rynkade bekymrat på pannan, men slätade snart ut rynkorna igen.
”Nej men hans förmyndare, Simons, det är en redig karl det! Honom kan man lita på, han har säkert haft koll på vargungen! Han skulle aldrig ha gett lille Capet en chans att smita, så sant som det är sagt!”
”Åh, okej, ja det låter ju betryggande” svarade den andre, men såg inte helt övertygad ut.
”Lita på det du, Hérbert” sa Louis med ett leende som antagligen skulle föreställa lugnande.
”Annars har du ju kistan där..” och han fick en retsam glimt i ögonen.
”Nej nej! Att ens tänka tanken…! Nej!”
”Då så, min herre! Varför oroa sig?”
Hérbert suckade åter, men tog sig sedan samman.
”Du har rätt. Och här kan vi ju inte sitta! Kom så fortsätter vi!”
De axlade åter sin börda och fortsatte mot sitt mål. De gick i tystnad, var och en uppfylld av egna funderingar.
De kom fram till kyrkogården drygt en timme efter det att de gett sig av från Tornet. Det hade nu blivit helt mörkt, inte ens månen syntes. Den dolde sig bakom tjocka, mörka moln.
Vid grinden in till kyrkogården hängde en ensam lykta och svängde i den tilltagande vinden. Den höga grinden lutade hotfullt ut över gatan och stanken av förruttnelse från de ännu inte stängda gravarna, och de kistor som ännu inte kommit i jorden, drev ut mot dem och stod som en vägg runt gravområdet.
Louis öppnade grinden och de steg in. Kyrkogården var en kuslig syn. Den var, nu i kvällningen, sänkt i mörker. De få gravstenar som fanns kvar och fortfarande stod upp skymtade söndervittrade och mossbelupna bland de nygrävda gravar som gapade svarta mot himlen. De var så djupa att de kistor som redan låg där i inte syntes. Bland de små upphöjningar som var gamla, övergrävda gravar stod några få, låga, vindpinade tårpilar. De hade inga löv på sina hängande grenar och såg sorgsna ut där de stod men rötterna höljda i döingsmull och slingrande dimbankar.
Alldeles till höger om grinden stod en liten stuga, där det lyste i fönstren. Ljuset bildade gula fyrkanter på marken utanför och det föll på högen på kistor som väntade på att bli nedgrävda. Det var från dem den förfärliga stanken kom. De två männen skyndade sig att lägga sin kista till de andra och knackade därefter på dörren till den lilla stugan. Efter några ögonblick öppnades den av en kyrkogårdspräst. Han kollade på den med rödsprängda ögon och spritlukten stod som en sky runt honom.
”Och vad vill ni, mina herrar?” sade han en aning sluddrigt och med ett ironisk drag i tonen av älskvärd hjälpsamhet. Han försökte fixera blicken vid någon av dem, men lyckades inte och gav tillslut upp och blev stående och stirrade på kisthögen utanför stugan, utan att egentligen se den.
”Jo..” sade Louis med sin mest auktoritiva röst ”vi har en kista som det är av största vikt att den begravs snarast!”
Louis’ aningen hätska och hotfulla tonfall fick den nedsupne prästen att haja till och studera Louis mera ingående.
”Jaså?” sade han lite nyktrare, ”varför denna brådska? På den här kyrkogården låter vi pöbeln träda in i den sista vilan lugnt och sansat, minsann!” Han skrattade kort åt sitt skämt och vände sedan åter blicken till Louis, som dock inte såg det minsta road ut.
”Hrmm..” prästen harklade sig och såg besvärad ut.
”Se bara till att få den i jorden! Hör du det, men herre?!” De sista orden uttalade Louis långsamt och lutade sig närmare mannen i dörren, hotfullt.
”Ja, självklart min herre!” Prästen verkade nu ha insett allvaret i situationen och försvann genast in i stugan. Efter lite buller i bakre delen av utrymmet återvände han med en spade i handen.
”Det behövs ingen enskild grav, släng kistan bland de andra bara.” sade Louis.
”Okej, som ni vill min herre…” Prästen lämnade spaden och gick före de andra till den lilla kistan.
”Denna alltså? Det var en liten en det…”
”Ja den.”
”Okej…” han lyfte upp kistan och började gå mot gravarna. ”Då slänger vi ner den då.”
Han gick fram till den graven som var närmast, och släppte ner kistan i hålet. Ljudet av trä mot trä hördes när kistan landade på de andra.
”Må du vila i frid, du lille” sade prästen tårmilt, men avslutade det hela med en präktig rap, vilket förstörde intrycket.
”Då var den i jorden mina herrar, och om ni ursäktar mig så skulle jag gärna…”
Men Louis och Hérbert fick inte höra slutet av meningen för prästen var redan på väg tillbaka upp för trappen till stugan.
”Jaha…adjö då.” sade Hérbert och de lämnade kyrkogården sida vid sida.
De gick några kvarter tillsammans, men skildes sedan åt då Louis skulle till värdshuset medan Hérbert skulle gå hem till fru och barn. De stannade i ett gathörn, skakade hand och önskade varandra god natt…
De två männen kom ut från Tornet sent på eftermiddagen. Skuggorna började bli långa, och kvällen var sval. Stanken från avskrädeshögarna som låg längs gatorna sveptes iväg av en lätt kvällsbris. Solens sista strålar lyste över Paris takåsar och speglades i Tornets fönster. Där innanför satt konungafamiljen av Frankrike gisslan och väntade på sin dom. För vissa var domen redan klar, straffet utmätt och verkställt…och återstoden av familjen, kvinnorna, svävade i ovisshet om huruvida deras fader och broder ens var kvar i Tornet längre, om de ens var i livet. De hade varit åtskilda från dem alltsedan de kom hit. Hopplösheten var tung, och drottningens vekade ha tappat all livslust. Hon varken drack eller åt.
De två männen var dock inte nämnvärt bekymrade, inte över drottningens, prinsessans eller konungens systers hälsa i alla fall. Nej, de pratade obekymrat och livligt med varandra när de kom ut på gården framför Tornet.
Den ene av dem var lång och ganska gänglig, han hade mörka ögon som plirade ut på omgivningen under mörka, buskiga ögonbryn. Han hade en mörk kalufs, lika buskig som ögonbrynen. Skäggstubben på hans kinder var flera dagar gammal och var ojämn som om han vid senaste rakning bara orkat bry sig om vissa partier. På det hela taget såg han ganska otäck ut, med lång, mörk rock och grova stövlar.
Den andre mannen var kortare, äldre och hade ett mera alldagligt utseende. Han var lite rund, en aning hjulbent och hans ansikte var rött och mosigt. Ansiktet omgavs av lite, trassligt, ljusbrunt hår. Ovanpå detta satt en basker på sniskan, som dock lyckades dåligt med att dölja hans flint. Hans blå, vattniga ögon betraktade kollegan vid sin sida, medan de närmade sig den kista som var hela anledningen till deras sena utflykt från Tornet.
Där i kistan låg de utmärglade kvarlevorna av en prins. En prins misskött och misshandlad till oikännlighet, och som tillslut dött i detta fängelse, denna tortyrkammare…
Båda männen blev en aning besvärade vid åsynen av kistan och deras samtal stannade av, och tystnaden bredde ut sig. De lyfte varsamt, nästan vördnadsfullt, upp kistan som var lätt nog för att en man själv skulle kunna bära den. Men de hivade upp den på sina axlar och gick ut på gatan. Folk uppmärksammade dem inte, kistbärare var något alldeles för vardagligt -döden lurade runt varje hörn.
Att kistan och dess bärare kom från Tornet var det inte heller många som uppmärksammade. Faktiskt råkade det falla sig så att gatan var nästan helt tom när männen gav sig av med sin makabra börda.
En liten pojke klädd i trasor var den enda som verkligen reagerade på dem och deras börda. Han ställde sig och stirrade hänryckt på de två männen, som om han aldrig sett människor förr. Gossen var barfota, hade slitna, bruna kortbyxor och en skjorta som från början nog varit vit, en färg som nu, på grund av alla lagningar och smuts var oidentifierbar. På huvudet bar han en enkel basker, det enda på honom som såg någorlunda helt ut. Under baskern stack tofsar av vitblont hår fram. De ljust blå ögonen var fixerade vid männen och kistan.
”Vad glor du på?! Va? Packa dig iväg din lilla snorvalp!”
Den lilla gossen rusade iväg illa kvickt och satte fart som om han hade själva fan efter sig. Hans små, bara fötter smattrade mot kullerstenen.
Mannen som skrikit skrattade hest, det var den långe mörkhårige mannen.
”Den du, va?” sade han till sin kollega, som bara grymtade kort till svar;
”…nu fortsätter vi, vi vill inte ha kungens vrede på oss…”
”Ha! Kungens vreda, va? Haha just snyggt när det är hans kista vi bär på! Han vaknar nog aldrig, så oroa dig inte, Hérbert. Och hans usling till far lär inte heller vakna upp…och han kommer ändå inte kunna skrika åt dig, så till vida han inte hittar sitt huvud vill säga. Haha!”
Mannen tystnade och de fortsatte sin vandring längs Paris’ gator, mot fattigkyrkogården. Den långe mörke mannen, Louis, fortsatte prata som för att övertyga sin kollega om att konungens vrede inte var något att frukta.
”..och hans hynda till syster” han nickade mot kistan ”lär ju inte hunnit avla några nya arvingar heller.”
”Tyst nu, Louis!” sa den andre med plötslig hetta ”vi skulle ju agera med största sekretess, och har går du och basunerar ut att det är Ludvig Charles vi bär på. Du kan hälsa hem om Couthon, eller ännu värre Robespierre, får reda på det!”
Louis muttrade bara till svar, men höll sedan tyst.
Trots kistans ringa vikt fick de två männen tillslut lov att rasta, det var långt mellan fattigkyrkogården, som låg i utkanten av Paris, och Tornet. Lukten från kyrkogården var däremot spridd över hela Paris.
De slog sig ner på en bänk som stod på en plats som fångade solens absolut sista strålar. De satt tysta och njöt av den lilla värme den utstrålade.
”Har du hört ryktena, Louis?” frågade den kortare mannen, när de suttit där en stund.
”Nä vad pratar du om för rykten, Hérbert?” Louis lät aningen irriterad över att bli störd av en så vag antydan. Han vred på huvudet och såg på sin kollega som satt bredvid honom och såg olustig ut.
”Va? Ut med språket gosse! Du gör mig nyfiken.” han log så att alla hans tänder, gula och skadade syntes. En framtand saknades, och flera av de andra skulle nog följa dess exempel ganska snart. Hans andedräkt var förfärlig!
Hérbert drog ett djupt andetag genom munnen, för att undvika lukten, men lyckades bara halvt och gjorde en grimas.
”Jo…” började han ”du vet om prinsen..? Att han skulle ha rymt?”
”Va?! Skitsnack är vad det är! Vem har kommit med denna usla lögn? Hur skulle det vara möjligt? Det är det inte!”
”Det var min fru som sade det, alla hennes väninnor har hört ryktena på torget, i butiken, överallt! Det sägs att han har smugglats ut…på något sätt. Men jag vet inte…men samtidigt…jag har aldrig sett gossen, har du?”
”Nä, nu när du säger det har jag ju inte gjort det…” Louis lät plötsligt tveksam. Tänk om prinsen verkligen rymt? Vilket hot mot revolutionen! Han rynkade bekymrat på pannan, men slätade snart ut rynkorna igen.
”Nej men hans förmyndare, Simons, det är en redig karl det! Honom kan man lita på, han har säkert haft koll på vargungen! Han skulle aldrig ha gett lille Capet en chans att smita, så sant som det är sagt!”
”Åh, okej, ja det låter ju betryggande” svarade den andre, men såg inte helt övertygad ut.
”Lita på det du, Hérbert” sa Louis med ett leende som antagligen skulle föreställa lugnande.
”Annars har du ju kistan där..” och han fick en retsam glimt i ögonen.
”Nej nej! Att ens tänka tanken…! Nej!”
”Då så, min herre! Varför oroa sig?”
Hérbert suckade åter, men tog sig sedan samman.
”Du har rätt. Och här kan vi ju inte sitta! Kom så fortsätter vi!”
De axlade åter sin börda och fortsatte mot sitt mål. De gick i tystnad, var och en uppfylld av egna funderingar.
De kom fram till kyrkogården drygt en timme efter det att de gett sig av från Tornet. Det hade nu blivit helt mörkt, inte ens månen syntes. Den dolde sig bakom tjocka, mörka moln.
Vid grinden in till kyrkogården hängde en ensam lykta och svängde i den tilltagande vinden. Den höga grinden lutade hotfullt ut över gatan och stanken av förruttnelse från de ännu inte stängda gravarna, och de kistor som ännu inte kommit i jorden, drev ut mot dem och stod som en vägg runt gravområdet.
Louis öppnade grinden och de steg in. Kyrkogården var en kuslig syn. Den var, nu i kvällningen, sänkt i mörker. De få gravstenar som fanns kvar och fortfarande stod upp skymtade söndervittrade och mossbelupna bland de nygrävda gravar som gapade svarta mot himlen. De var så djupa att de kistor som redan låg där i inte syntes. Bland de små upphöjningar som var gamla, övergrävda gravar stod några få, låga, vindpinade tårpilar. De hade inga löv på sina hängande grenar och såg sorgsna ut där de stod men rötterna höljda i döingsmull och slingrande dimbankar.
Alldeles till höger om grinden stod en liten stuga, där det lyste i fönstren. Ljuset bildade gula fyrkanter på marken utanför och det föll på högen på kistor som väntade på att bli nedgrävda. Det var från dem den förfärliga stanken kom. De två männen skyndade sig att lägga sin kista till de andra och knackade därefter på dörren till den lilla stugan. Efter några ögonblick öppnades den av en kyrkogårdspräst. Han kollade på den med rödsprängda ögon och spritlukten stod som en sky runt honom.
”Och vad vill ni, mina herrar?” sade han en aning sluddrigt och med ett ironisk drag i tonen av älskvärd hjälpsamhet. Han försökte fixera blicken vid någon av dem, men lyckades inte och gav tillslut upp och blev stående och stirrade på kisthögen utanför stugan, utan att egentligen se den.
”Jo..” sade Louis med sin mest auktoritiva röst ”vi har en kista som det är av största vikt att den begravs snarast!”
Louis’ aningen hätska och hotfulla tonfall fick den nedsupne prästen att haja till och studera Louis mera ingående.
”Jaså?” sade han lite nyktrare, ”varför denna brådska? På den här kyrkogården låter vi pöbeln träda in i den sista vilan lugnt och sansat, minsann!” Han skrattade kort åt sitt skämt och vände sedan åter blicken till Louis, som dock inte såg det minsta road ut.
”Hrmm..” prästen harklade sig och såg besvärad ut.
”Se bara till att få den i jorden! Hör du det, men herre?!” De sista orden uttalade Louis långsamt och lutade sig närmare mannen i dörren, hotfullt.
”Ja, självklart min herre!” Prästen verkade nu ha insett allvaret i situationen och försvann genast in i stugan. Efter lite buller i bakre delen av utrymmet återvände han med en spade i handen.
”Det behövs ingen enskild grav, släng kistan bland de andra bara.” sade Louis.
”Okej, som ni vill min herre…” Prästen lämnade spaden och gick före de andra till den lilla kistan.
”Denna alltså? Det var en liten en det…”
”Ja den.”
”Okej…” han lyfte upp kistan och började gå mot gravarna. ”Då slänger vi ner den då.”
Han gick fram till den graven som var närmast, och släppte ner kistan i hålet. Ljudet av trä mot trä hördes när kistan landade på de andra.
”Må du vila i frid, du lille” sade prästen tårmilt, men avslutade det hela med en präktig rap, vilket förstörde intrycket.
”Då var den i jorden mina herrar, och om ni ursäktar mig så skulle jag gärna…”
Men Louis och Hérbert fick inte höra slutet av meningen för prästen var redan på väg tillbaka upp för trappen till stugan.
”Jaha…adjö då.” sade Hérbert och de lämnade kyrkogården sida vid sida.
De gick några kvarter tillsammans, men skildes sedan åt då Louis skulle till värdshuset medan Hérbert skulle gå hem till fru och barn. De stannade i ett gathörn, skakade hand och önskade varandra god natt…